Månad: maj 2013
Batteri
Vikt är ju högprioriterat i detta projektet. Även om det inte blir en flugviktare, gäller det att alla tunga saker hamnar på strategiskt bra platser. Grundidén var ju att bränsletanken skulle hamnat framför bakaxeln (två tankar på varje sida om kardantunneln). När det tyvärr inte visade sig vara möjligt om man samtidigt ville kvala in som Ombyggt Fordon hos Transportstyrelsen fanns det istället en möjlighet att placera andra tunga saker där. Bilbatteri är en tung komponent och kompenserar bra för förarens vikt. Därav placeringen på passagerarsidan.
Eftersom det monteras inne i kupén, fick det bli i en tät låda med avluftning genom golvet för att undvika intressanta gasfenomen i kupén…
Ovan; Gott om plats är det ont om. I alla fall går det att lyfta in batteriet mellan bursträvorna. Tur det, för annars hade bakrutan behövts plockas ur varje gång batteriet skulle bytas. Kanske inte så bra lösning…
Nedan; Ursäkta dålig bildkvalité på vänstra bilden – bilder tagna med blixt blir aldrig bra…
Ovan och nedan; På undersidan monterades förstärkningar för att sprida lasten vid en eventuell krock. Ena förstärkningen hamnade i balken vilket krävde en kreativ lösning på hur förstärkningen skulle monteras. En 12x5cm stor bricka stacks in genom ett hål i balken. Därefter vinklades den rätt med hjälp av en magnet. När brickan satt någorlunda rätt, kunde gängstången (som för övrigt är 8.8-kvalité) skruvas genom muttern och en bit in i balken tills att den kunde prickas genom hålet i tunnplåten. Efter det skruvades gängstången genom hålet och låstes med en mutter från kupén. När brickan satt låst mot plåten, svetsades den genom två borrade hål.
Luftkonditionering – Vintage Air
Sval luft är skönt. Man håller sig koncentrerad och ser inte nyduschad ut när man kliver ut ur bilen. Eftersom Pontiacen är en icke-AC-bil från början sneglades det omkring på diverse donatorer på skrotarna. Ganska snabbt konstaterades det att det nästan skulle bli enklare att köpa ett eftermarknadssystem. Inte billigare, men enklare. Tid är också värt något… ibland i alla fall…
Därför föll alternativet på ett Vintage Air-system. Systemet är ju ultrapoppis i USA, så då kan det ju åtminstone inte vara helt skräpigt. Helt rätt visade det sig vara – prylarna kändes väldigt förtroendeingivande vad gäller kvalitén. Hur kylprestandan är blir intressant att se.
Ovan; Systemet känns ganska proffsigt och levereras med noggranna instruktioner om hur inkoppling etc skall ske. Kvalitetsmässigt är det rostfria skruvar överallt, stegmotorer för spjällen och vacuumformade plastkåpor. Känns helt OK för pengarna.
Nedan; Men det som inte framgick innan köpet var att systemet inte har något förberett friskluftsintag, utan istället använder den luften som redan finns i kupén. Personligen trodde jag det skulle vara en självklarhet att systemet hämtade in friskluft så jag brydde mig aldrig om att kolla upp det noggrannare. Detta får åtgärdas genom lämplig fläktkanal fram till ACn från friskluftsintaget vid torpedväggen. Notera även att det faktiskt sitter en Spal-fläkt där och inte något kina-mumbo-jumbo.
Ovan; Även kontrollpanelen är hyfsat gedigen. Frästa aluknoppar, graverad text och bakgrundsbelyst. Blir bra det här! Kommer hamna på mittkonsollen eftersom det kommer bli omöjligt att nå till instrumentbrädan med bältet på.
Bromsar, bak
Bromsarna bak har varit färdiga ett tag, även om det inte visats här. För att matcha frambromsarna, en uppsättning Wilwood Prolite P6R, valdes en uppsättning Wilwood IR-GT4. Ett par ganska taniga bromsok sett ur fysiskt perspektiv, men kolvdiameter och beläggarea matchar rätt bra så i teorin ska de fungera. De ser extra taniga ut eftersom främre oken är så fruktansvärt överdimensionerade. Om de flexar för mycket får tiden utvisa. Bromsar går alltid att uppgradera i efterhand.
Ovan; Eftersom sakerna ligger utspridda i delar, fick det bli datorbilder istället. Här syns både bromsok och p-bromsok
Nedan; Bromsadapter i stål visade sig inte fungera. Det hade säkert kunnat gå, men pga den radiella infästningen av oket var det svårt att hålla toleranserna (eftersom svetsen uppenbarligen behövde få säga sitt om konstruktionen…). Istället gjordes de i aluminium.
Nedan; Bellsen handjagades i fräsen. Hyfsat tidsödande kan man säga. Men ack så fina de blev. Tillverkade i 7075-T6. Blir bra det här…
Snart dags att börja ytbehandla delarna till bakvagnen…
Styrväxel… Ford Sierra
Till Opel Corsa C-servot/rattstången kopplas sedan en manuell styrväxel. Eftersom det nu för tiden är ganska ovanligt med manuella styrväxlar får man gå ett par år tillbaka för att hitta något vettigt. För att ha tillgång till ett stort antal eftermarknadsprylar, valdes en Ford Sierra-styrväxel. En ganska populär variant, som dessutom har många delar gemensamt med den ännu populärare Escort II-växeln. På sikt kommer sannolikt en kuggstång som ger färre rattvarv införskaffas, men den typen av uppgraderingar kommer först bli verkliga när bilen rullar.
Ovan; Detta var alltså utgångsmaterialet. Talmetern visar hur långt det är meningen att huset ska bli. Skulle det bli fel är det inte hela världen – de går att hitta på skroten för några hundralappar.
Nedan; Hepp! Friskt kapat hälften vunnet. Högra bilden visar geometrin uppifrån. Pga den låga scrubradien hamnar bromsskivan väldigt nära och det är svårt att få styrleden längre ut än spindelleden. Det innebär i sin tur att det inte blir jättemycket Ackermann, men det känns inte särskilt viktigt. För gatbilar som mest rullar på parkeringar i promenadhastigheter är det väl kanske viktigt, men för bilar som används känns det inte så högt prioriterat. SFRO delar kanske inte riktigt mina värderingar här, så byggbesiktningen blir… intressant.
Ovan och nedan; Styrväxeln blästrades och kapades ner till korrekta dimensioner. Tittar man på referensbilden med en iPhone 4 får man ganska enkelt en uppfattning om hur kort den faktiskt är!
Rattstång, el-servo
Traditionell servostyrning har frångåtts till förmån för elektriskt servo. Tidigare kördes både styrning och bromsar på hydraulik, men det fanns stora problem med skumning i oljetanken (och medföljande luftbubblor i systemet) samt överhettning. Eftersom så mycket ändå byggs om, kändes det logiskt att göra ett försök med ett nytt system. Därför plockades servopumpen bort, vilket även frigjorde välbehövlig plats kring motorn. GM-rattstången byttes ut mot ett Opel Corsa C elservo istället.
Corsa-stången är CAN-buskontrollerad, så bytet kräver lite tilläggselektronik för att fungera. Fördelen är att servoverkan kan regleras med en potentiometer vilket gör att vid krypkörning kan servot vara max och i högre hastigheter kan man enkelt sänka servoverkan. Smidigt.
Ovan; Elservot var inte riktigt som klippt och skuren för Pontiacen utan det krävdes en adapterplåt mellan kaross och rattstång. För att styva upp infästningen, monterades rattstången i bursträva samt originalinfästningen (som även delar plats med pedalstället). Infästningen i bursträvan lär göra susen för rattstången, samt även bidra till att styva upp pedalstället.
Nedan; Originalhålet för rattstången lades igen. Blir till att ta upp nytt hål när det är klart var axeln kommer hamna. Keep it inside the family säger de som vet. Opel är ju GM – kul med GM dekaler på lösa komponenter till bilen. Förstärker originalkänslan, haha!
Nedan; En bild på kontrollelektroniken till stången också. Original-ECU till vänster får sin CAN-signal från den lilla svarta plastlådan.
Ovan; ytterligare en bild på positioneringen. Det hade känts tryggt att testa den mot instrumentbrädan också för och se att den inte hamnade för högt. Men eftersom instrumentbrädan inte passar i bilen längre pga buren och det är tänkt den skall gjutas av (och avgjutningen justeras så att den passar i bilen…) handlar det alltså om ett skott från höften. Galet… Men å andra sidan sitter rattstången skruvad i en adapter av plåt som enkelt kan modifieras om det skulle behövas lite finjustering i framtiden.