Månad: oktober 2015
Bromsar bak
När det kom till bromsar bak gällde det att hitta något som matchade frambromsarna vad gäller kolvarea. Mestadels av lasten läggs på frambromsarna under retardation, Därför är inte styvhet riktigt lika viktig bak som på fram. Det tänkte jag inte på när jag handlade, utan kan snarast klassas som en efterhandskonstruering för att framhäva hur genomtänkt och perfekt det här projektet är…
Bakre oken var nämligen väldigt små (fysiskt) jämfört med framoken, som är gigantiska. Dock är undertecknad övertygad om att de kommer fylla uppgiften väldigt bra.
Ovan; Wilwood IR-GT4R. Rätt kolvdiameter, låg vikt och klarar nog jobbet som bakbromsar bra. 4-kolvsok har ju så klart inte någon P-broms… och det tycker ju SFRO är rätt bra att ha. Med andra ord köptes en uppsättning p-bromsok. Även dessa tillverkade av Wilwood. Sannolikt utvecklade av någon ingenjör som var trött på sitt jobb. Antagligen är det en cheddarluktande, engineer-Bob som tyckte det var viktigare att komma hem till grillen och dricka Bud än att göra bra produkter. Därefter har gissningsvis gjutverktyg varsamt tagits fram av slarviga små barnfingrar fem mil utanför en stad som inte Uppdrag Granskning känner till i Bolivia och till sist har en oförstående marknadsavdelning börjat sälja produkten utan att ens titta på den. Med andra ord som vilken vanlig manick ”made in the USA” som helst…
Nedan; Oken har fått en spacer monterad för att kunna greppa över de breda bromsskivorna. Eftersom det inte finns någon vettig infästning på dem har glidpinnar konstruerats. (många väljer att istället att montera oken stumt i en tunn plåt och sen montera denna i spindeln och låta plåten göra arbetet – jag måste ju så klart gå min egen väg och uppfinna hjulet på nytt istället… Hur var det nu med svenska, smörgåsbordsätande midsommarstångsdansande ingenjörer? De kanske inte är så mycket bättre än Budweiserdrickande jänkediton?)
Ovan; Ganska mycket TV-kocksvarning i dessa uppdateringar eftersom det aldrig visas någon action utan bara resultat, men så här blev det. Liten temperaturdekal på oket också för att kunna ha lite koll på värme… Temperaturskalan börjar på 100 grader, så svårt att ha dem som termometer på garagetemperaturen men förhoppningsvis kommer väl bilen ner från pallbockarna innan OPEC slutar sälja olja.
Nedan; I fantastisk kvalitetsanda visade sig hårdvaran till de fantastiska P-bromsoken kom så klart obehandlad i vanligt svartstål. De Aluzink-behandlades för att hålla lite längre än bara första provturen. Högra bilden visar bromsoksadaptern, en av få CNC-frästa detaljer i projektet. Även pegs och pinnbultar till bromsoket är CNC-svarvade, signerade ”Joakim”. Tack för hjälpen!
Wilwood förtjänar inte på något sätt ett dåligt rykte pga p-bromsarna. De är imponerande slarvigt tillverkade när man jämför dem med deras andra keramiskt coatade, unobtanium CNC-billettjohejsan megabromsok. Som med allt annat får man vad man betalar för och för 400:-/st kan man nog inte begära mycket mer. Framoken har ett listpris på 2800 dollar/st och P-bromsoken 99 dollar/paret som jämförelse…
Skulle det visa sig att de inte fungerar, finns det många standardbilar som använder liknande P-bromsok, Audi R8 tex. Prislappen är så klart inte 400:- (och vikten är betydligt högre…), så Wilwoodoken får bekänna färg först…
Ovan; Audi R8-ok (höger) samt Brembo eftermarknadsok (vänster).
Bromsar fram
Tidigare i våras skruvades bromsoken fast på spindlarna. Känslan av att skruva fast dem för första gången och det sitter perfekt centrerat och allt passar utan en enda provmontering tidigare – när man har byggt alla detaljer runtomkring själv är… obeskrivlig. Det är inte för att låta dryg som det tjatas om detta hela tiden, men det är en enorm kick att konstruera saker och sen få kvittot genom att det blir exakt så som man tänkte sig. (undrar om man får äta upp det där citatet efter första provkörningen?)
Bromsslangar krävde dock en hel del funderande för att få rätt på. Dels skulle längden bestämmas, sen kan inte slangen vridas, utan bara böjas vilket också ställde till en del. En del klurande i att få sånt att löpa fint.
Bromsarna förresten. Wilwood P6R (även kallade Prolite på vissa ställen). Magnesium/aluminiumhus med keramiskt coatade kolvar (för att inte överföra värme från beläggen) samt polerade, rostfria plåtar inuti tråget för att reflektera bort strålningsvärmen. Mums.
Ovan; För att inte slangen skulle ta emot någonstans och för att inte utsätta den för konstiga vridningar fick det experimenteras en hel del. Det slutade med att en position hittades där slangen behövde fixeras vid spindeln för att röra sig rätt. Med lite enkel hårdvara löstes problemet…
Nedan; Buntbandet på bilden ovan utbytt mot plåt och gummiklämma. När beläggen hamnar i oket, då känns det nästan på riktigt!
Ovan; På plats, äntligen. Bara att trampa på pedalen nu med andra ord.
Bromsar, renovering
Det här var ju (från början) ett budgetprojekt. Det är fortfarande ett budgetprojekt i form av att det går mycket arbetstid istället för pengar för att lösa problem.
Budgeten innebar att det var bara och glömma att köpa nya flashiga AP-ok, Brembo eller liknande. Och sexkolvsok måste det ju vara för det är ju… coolt.
E-bay dammsögs efter möjliga kandidater långt innan projektet egentligen påbörjades och ett par rejäla hejdare lyckades ropas hem för ett blygsamt kostnad. Som vanligt med begagnade prylar är det alltid bra att börja med att renovera dem, så slipper man strul senare längs resan. Bromsoken var inget undantag – nya O-ringar, ny ytbehandlning på alla fästelement, polering av värmeplåtarna och lite ny färg lyfte oken till nyskick.
Lekte även med tanken på att fräsa in PONTIAC på oken, men det föll på att det inte fanns någon gratis-tid i en CNC fräs någonstans. Budgetprojekt, remember?…
Ovan; När väl oken kom hem från staterna visade de sig vara betydligt större än förväntat. På den högra bilden står ett A4-kuvert i oket som en storleksreferens. I välkänt Wilwood-manér, har den svarta ytbehandlningen övergått till en lila-violett färg. Inte så lockande, så…
Nedan; …därför togs beslut att måla om dem. Plasti-Cote motorgrund och därefter Pontiacs motorblåa nyans som en liten hyllning till företagets glansdagar. Även fästelementen fick ny svartoxid då den gamla var rätt rostig på sina ställen.
Nedan; Antingen besitter undertecknad små nätta frökenfingrar, eller så har bromsoken kapacitet att stoppa vilket lok som helst. Det sistnämna stämmer bättre. Som synes på handleden är de inte fjäderlätta, men strax under 4kg/st får anses vara ok för ett så stort ok.
Headers lll – final touch
Alla projekt tar så klart alltid längre tid än man tror. Så även grenrören. Men nu äntligen är de färdigsvetsade och ytbehandlade. Den gråaktiga hinna som synts på de tidigare bilderna är ca 10 år gammal zink-behandling. Headersen blästrades då och målades med zinkspray från CRC. Därefter kördes de genom en pulverlackeringsugn för att bränna bort färgen och lämna kvar zinket. En sorts fattigmanscoating med andra ord. Resultatet har dock hållit otroligt bra. Ytan blev väldigt sträv, och drar åt sig smuts rätt lätt. Dock verkar de självrensa sig vid körning.
Denna gången fanns det inte tillgång till någon pulverlackeringsugn. Å andra sidan är inte tanken att de ska hålla 10 år heller (för då kommer de säkert sitta där i tio år…). Det sprutades på zinkfärg igen, som fick torka på vanligt sätt. Efter det isolerades rören med värmeskyddande bandage för att hålla temperaturen i motorrummet så låg som möjligt.
Ovan; Budgetcoatade headers blev ju bra bra. Hålet för Syresensor skymtar också på den sista collectorn i ovankant av bilden. Högra bilden visar avgasbandage. Lyxade och köpte rostfria ”buntband” från samma tillverkare till det underbara priset av nästan 400:- för 10st. Visade sig att det är exakt samma som finns som artikel på företaget där jag jobbar. Exakt samma. Men här kostar de 1.61+moms att köpa in. Varje gång det hamnar en motorsportbenämning på något, tiodubblas alltid priset…
Nedan; Inför lindningen sattes headersen upp i skruvstädet. Remsorna mättes upp och doppades i vatten för att bli lite mer flexlibla.
Nedan; Ja jävlar. Fyraochenhalvtimme senare så var båda två gjorda. Visade sig vara ganska klurigt att få till en bra lindning eftersom rören ligger tight mellan varandra. För att isoleringen ska göra någon nytta, skall den ju ligga mot röret. Det krävdes viss fantasi och planering när man närmade sig de första collectorerna.
Nedan; Men det blev ganska bra efter några försök. På vissa ställen har lindan dragits som en 8 mellan rören och därefter runt om ytterligare ett varv för att täcka allt. Bilden nedan kan man skymta lite isolering på röret som försvinner in i den stora klumpen.
Nedan; Eftersom så mycket svetsats på headersen, provtrycktes de efteråt. Det visade sig vara en väldigt bra idé – några mindre porer här och var som de läckte från. Nu vet man att de är täta och slipper försöka täta dem på plats sen när bilen väl är startad. Numera sitter headers på plats, lindade och klara.
Att linda headers med värmebandage väcker alltid lite diskussion (vilket syns på facebooksidan). Det stressar stålet mer då inte värmen kan strålas ut, utan allt sluts in i röret. Dessutom isolerar man från ”fel” håll när man gör det – en korrekt isolering skulle suttit på insidan av röret för att hindra värmen från att nå stålet. Med tiden kommer en korrekt lindning utmatta materialet (i teorin och säkert i praktiken om man typ hela tiden kör höga varvtal), men frågan är om detta är ett akademiskt problem eller ett reellt. Jag resonerade som så att denna version av headers är prototyp inför nästa, och då gäller det att skaffa sig mycket erfarenhet helt enkelt. Erfarenhet av att tillverka dem, om det funkar med lindning eller om man behöver coata, hur 4-2-1-modellen känns jämfört med 4-1 osv. Egentligen skulle man ju till och med coatat den ena sidan och lindat den andra men det känns kanske lite väl extremt…
Håller de tre säsonger är jag mer än nöjd. Då är förhoppningsvis resten av bilen utsorterad och man kan lägga en vinter på att bygga ett riktigt avgassystem.
Nedan; CRC Zink användes för att måla grenrören.