Månad: april 2016
Verktygsuppgradering
Vintern var kall. Inte mycket av den spenderades i garaget tyvärr, så vårens uppdateringar på bilprojektet är risk att bli lite… fattiga.
Inget liggande på soffan dock – i vinter har CNC-styrsystemet till garagefräsen som köptes för två år sedan fixats ihop och monterats. Ja, precis – numera har en CNC-fräs knutits till projektet, vilket borgar för smaskiga framtida uppdateringar…
Ovan; Hur lastar man 550kg fräs på hyrsläp när det inte finns någon travers eller lyft hos säljaren? Med hjälp av internetforum, såklart. ”Lilla” lastaren kom till hjälp och därefter gick lyften på släp ner till jobbet där den kunde lyftas av. Logistik att köra den direkt till garaget saknades, så det fick lösa sig med tiden…
Fräsen först – en Mattsson & Zetterlund VF600. Tillverkad i Sverige från typ 60- till tidigt 80-tal tror jag. Stabil historia och kan fräsa ungefär 300x200mm stora detaljer. Kan tyckas lite, men ganska få konstruktionsdetaljer är mycket större (och det går alltid att ta omtag om det skulle behövas). 550kg tung, vilket gjorde det ganska ”intressant” att baxa in den i garaget.
Den hittades på blocket uppe i norra Sverige. En äldre herre som köpt den för 20 år sedan och inte ens pluggat in den i väggen efter dess. Inga skador på bord, ingen rost osv. Väldigt fint skick. Verkar mest ha mysfrästs lite med då gejdrar var i nyskick.
Problemet med en 20 år gammal maskin som inte gått något är att allt fett har torkat in. Allt fett. Överallt. Med andra ord fick den plockas ned i molekyler och tvättas rent. Detta har skett sporadiskt under en ettårsperiod ungefär (bilen har gått som prio1). Samtidigt konverterades den från trapetsskruv till kulskruv, tillsammans med lite allmän översyn.
Nedan; …genom att plocka ner den i molekyler kunde den tas hem till garaget. Si och så med molekylerna dock – fundamentet kvalade in på ca 220 kg! Det gick åt ett par öl för att få in det i garaget. En fräs som inte varit använd på 20 år har en hel del intorkat fett i sig. Allt fick plockas ner och tvättas rent innan den ens var startad och kontrollerad att den funkade.
Nedan; Allt fick rengöras… allt.
Trapetsskruvarna kastades ut till förmån för kulskruvar. I samband med konverteringen drogs även slangar där smörjnipplar tidigare satt för att kunna centralsmörja hela fräsen.
Det senaste året har den mest använts för att göra något enstaka mindre jobb i form av plana av en yta, borra lite hål och andra väldigt enkla uppgifter.
I oktober -15 köptes stegmotorer, drivsteg och alla andra delar som krävs för en CNC-konvertering och kring december sattes arbetet igång med (ganska) full fokus.
Inlärningströskeln får man nog så här i efterhand säga ha varit väldigt hög – mycket av problemlösningen har varit Trial and Error i kombination med ett antal timmar läsandes på internetforum för att se hur andra löst felen. Sånt tar tid…
Förutom att bara få fart på fräsen och dess mjukvara (mach3), har vändglappen minimerats, samt lära sig CAM-beredning också tagit ett litet tag. Myckettid lades på att leta glapp och nu, efter många timmar, slår måtten på någon hundradel ungefär. Den precisionen räcker gott och väl för en garagemaskin. Repetetivt vetifasen – den klarar säkert inte 1000 detaljer med exakt samma mått, men några enstaka program har hittills använts ca 10ggr ggr med samma resultat.
Ovan; Massor med tid gick åt till att leta och justera glapp för att få precision. För stunden glappar det ca 2 hundradelar i Y-led, och 7 i X-led. Blir till att försöka få rätt på hundradelarna i X-led med tiden. Tills vidare får den bekänna färg och sen blir det säkert någon form av uppgraderingsprojekt när man fått lägga några timmar i den.
Elskåp, hemmabyggt och göms i fundamentet. 400V/230V/24V/5V. Geckodrives stegmotordrivare och lite annat godis. Trångt som fasen, men fräsen står på hjul för att kunna vara flyttbar i det lilla garaget, och då går det inte att hänga skåpet stationärt på väggen…
Ovan; Det finns inget som är så skönt som första gången, oavsett vilken debut det handlar om. I det här blev det ett rör till catchtanken. Simpel detalj, men ack så najs att titta på medans fräsen gör jobbet själv.
Nördigare ”dröm” än så här finns nog inte, men det kommer nog bli den bästa garagekompisen någonsin (sorry, Affe. Jag och fräsen har liksom en relation på en annan nivå). Med tanke på hur många detaljer som har handjagats fram och hur många timmar som lagts på sånt, skulle ju en sådan här maskin ordnats fram redan i början av projektet. Men nu finns det ju å andra sidan saker som kan uppgraderas efter att bilen har reggats, så det är nog ingen risk att fräsen råkar bli dammig…
Det som aldrig kommer sluta fascinera med en CNC-maskin är ju att den jobbar på utan att man själv behöver vara aktiv. En sådan sak resulterar ju i dubbla framsteg i garaget eftersom undertecknad kan hålla på med något annat. Åtminstone lite senare – först måste nyhetens behag gå över; Efter åtskilliga timmars handjagande är det lätt att fastna framför fräsen med drömsk blick och se hur den dansar över bordet helt av sig själv.
Ovan; Nu börjar 20m2-garaget bli ganska fullt… En bil på tio kvadrat, fräs, verktyg och bänk tar ytterligare 3m2. 7m3 kvar att gå på med andra ord. Oceaner av plats…
Drivaxeldamasker, det löste sig
Fortsätter förra veckans raljerande kring damaskerna och hittar någon sida på nätet som beskriver hur man sticker av flänsarna till diffen och borrar nya mönster för att kunna köra Porscheknutar med Ford 8.8-klump. Jättebra, men det känns lite trist att börja om nu, särskilt eftersom man med porscheaxlarna fortfarande behåller yttre Lincoln-knuten.
Denna och förra veckans post beskriver ett arbete som sker till och från under flera veckor (samt några nätter då sömn hade föredragits istället). Till och från kollas alternativen upp. Flera av alternativen kollas dessutom flera gånger, i hopp om att internet har ändrat sig och blivit snällt. Det har det inte.
Men så kommer snilleblixten, som anses självklar i efterhand, att utöka sökningen kring systerbilar. Inte bara till de som har samma bakvagn, utan till de som använder samma diffklump istället. Vilket även inkluderar bilar som Ford F150, Lincoln Navigator, Ford Explorer och ett helt batteri med andra fordon.
Plötsligt trillar det upp nya sökträffar på eBay, nya affärer som listar komponenter. Gud verkar ha anlänt med damaskåterbäringen som eftersöktes i förra veckan.
Ovan; Plötsligt finns de bara där, på eBay av alla ställen. Hela internet har dammsugits, och nu finns de framför näsan på en. Haschtag Win på den liksom!
En eBay-säljare får förtroendet att leverera damasker efter att ha visat dimensioner som stämmer ganska bra överens med Mark VIII. Visserligen lite små, men gummiprylar brukar vara övertalbara när det gäller töjning. Leveransen tar evigheter känns det som. Två evigheter till och med, men till slut finns de hemma i garaget och skall bara provas.
De passar. Lyckan är obeskrivlig och motivationen når nya toppnivåer!
Ovan och nedan; Montering av drivaxlarna var tämligen rätt fram.
Reservdelsförsörjning – damaskjävlar
Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar. Projekt byggda i Europa bör byggas med Europeiska delar.
Precis.
Den här typen av omfattande projekt har alltid sin beskärda del av motgångar. Det har hittills varit förhållandevis lite, men just drivaxlarna visade sig bjuda upp till en riktig strultango.
Ovan; En av låsringarna sprack när axlarna demonterades. Att få tag på en ny var lättare sagt än gjort eftersom måtten var lite ovanliga. Det hade inte gått, om jag inte gnällt på ett forum där en vänlig läsare gick ut och inventerade sitt garage – hittade två C-ringar i nästan exakt samma dimensioner, tog sig tid att kontakta mig och erbjuda mig dessa, samt lägga sakerna i kuvert, frankera och lägga på lådan. Ett beteende som är lite ovanligt i dagens självupptagna värld. Ett oändligt stort tack skall denne personen ha – helt ovärderlig hjälp!
Tyvärr är dock inte detta den enda motgången…
…”Någon” har nämligen råkat köra en skruvmejsel genom ena damasken vid demontering.
Ingenjörajäveln ska alltså inte bara trumlas i ett bad av svarvspånor och tvagas med rostfri stålborste (från ”länkarmsfadäsen” här om veckan), utan därefter även doppas i begagnat drivaxelfett (alla vet hur det luktar). Man kan såklart rädda klanterier likt denna genom att beställa hem reservdelar och ha på hyllan när det är dags för återmontering, men detta gjordes inte. Antagligen pga det helt enkelt var omöjligt att få tag på reservdelar, i kombination med en slapphänt 80-talist med inställningen ”men ååååh palla, det fixar jag sen liksom”.
Ovan; Det är ett yttepyttelitet hål, här på bild lagat med cyanoakrylat i ett försök att reparera befintliga damasker. Lagningen blev nog bra, och kommer nog att hålla. Men det känns ändå lite risky att förlita sig på dessa. Dessutom behöver reservdelar finnas om/när dessa går sönder så om man låter bli att försöka hitta nya damasker nu, skjuter man bara problemet framför sig.
Men det är ju bara att leta upp lämplig internetshop och köpa en uppsättning nya?
Drivaxeldamasker till Lincoln Mark VIII, som tillverkades mellan 1993 och 1998. Lincoln… Få se nu, Ford lade ner märket vid 2008. Reservdelsförsörjning, från nedlagda märken? Lika troligt som att solcellsdrivna ficklampor eller pedaldrivna rullstolar skulle bli nästa storsäljare.
Efter några timmars googlande börjar insikten om att de faktiskt inte finns som reservdel längre komma, men en del företag verkar fortfarande ha lite gammalt liggandes på hyllorna. Med andra ord inventeras varenda drivaxeldamaskåterförsäljare (hej, Sture Allén) för att se vad som finns. Yttre damask finns lite överallt. Inre lyser med sin frånvaro. Det är så klart inre som är trasig.
Forumanvändare borde ha svar? Lincolnförarna verkar dock inte vara den typen av bilägare som byter damasker för skojs skull. Svaren uteblir och ovissheten är fortfarande komplett.
Det säljs ”refurbished half shafts” i någon form av utbytesprogram, så damasker måste finnas någonstans. Drivaxlarna är ju kortade, så det är knappast lönt att köpa nya kompletta axlar. Timmar och åter timmar på google leder mig fram till en gammal HTML-sida om en kille som byter bakvagn i sin Mustang och skriver om nåt litet företag i innersta USA som hjälpte honom.
Hittar företaget, inser att det är fax som gäller om man ska ha tag på dem då inget telefonnummer eller mailadress finns på hemsidan. Faxar flera gånger utan svar.
Hittar även några andra företag som sysslar med drivaxlar. Ett svarar att ”jajamän, de har minsann damasker på lager – hur många vill jag ha?”. Lyckan är komplett! Prisa Gud, här kommer damaskåterbäringen! Jag tänker att tio stycken är lika bra att köpa, men priset är ganska saftigt. Fortsätter konversationen, dubbelkollar några mått, skickar bilder och allt är ”inga problem”. Varningsklockor ringer – har de koll? Ber om bild tillbaka på produkten de planerar att UPSa till Sverige. Ingenting stämmer, man ser direkt att den inte passar. Konfronterar dem och frågar hur de tänker sig att den skall passa – möts av tystnad. Tillbaka på noll. Prisa inte Gud. Förbannade drivaxeltillverkare, utsända av Satan själv för att försvåra för entusiaster.
Ovan; Drivaxeldamaskjävlar. Två stycken.
Tillbaka till internet då. Dags att börja leta gemensamma bilmodeller där samma bakvagn funnits. Lincoln MKVIII, Ford Mustang SVT Cobra (specialmodell med individuell bakvagn), Ford Thunderbird och någon Oldsmobile. Mustangen har större drivaxlar, så de damaskerna passar inte. De andra tillverkas det inte heller några damasker till längre.
Någonstans i misären önskar man sig att man hade europeiska delar. Även om de inte fanns längre, hade det varit enklare att traska in på Biltema och hitta något som låg nära i dimensionerna. De stora reservdelsnasarna har inte mycket amerikanardelar på hyllorna och tyvärr skiljer sig det en del kring kulturen olika bilbyggarkontinenter har. Millersippande, köttgrillande och beväpnade konstruktörer i USA väljer helt andra dimensioner på sina damasker än sömnframkallande, humorlösa och gråklädda Düska ingenjörer.
Det ser helt enkelt mörkt ut och funderingar kring hur man tillverkar gjutverktyg för damasker börjar mala i bakhuvudet. Även funderingar kring va fan man håller på med egentligen vaknar till liv – alla andra tittar på TV, umgås med vänner eller sover medans en annan sitter och kuckelurar i garaget och försöker sig på stordåd. Kanske dags att bli som alla andra istället?
Bilhelvete.