Ytterligare lite till har hänt nu. Främre diffinfästningar, länkarmsinfästningar och en hel del annat är numera klart. Kvar är panhardfäste, bakre diffinfästning och stötdämparinfästningar. Detta får vänta till bakvagnen är färdigbyggd för att säkerställa att de  hamnar rätt. Utrymmet mellan panhardfästet och bakvagnen är tex. ganska tight, vilket gör att det bara är onödigt att installera det nu och upptäcka att det hamnade en centimeter för nära senare.

I övrigt är det kul att ha börjat jobba med konstruktion, istället för rostlagning. Inte en dag för tidigt…

Ovan: Främre infästningen för diffen hölls på rätt ställe av fixturen. Ungefär här bekräftades misstankarna om att kardantunneln behöver höjas ganska ordentligt eftersom diffinfästningen hamnar ovanför befintlig kardantunnel…

Ovan: Delarna utplacerade, sett ovanifrån genom bakrutan.

Ovan: Sett framifrån. Lite lapptäckesjobb kvarstår innan saker och ting sitter ihop ordentligt.

Nedan: Och här är lapptäckesjobbet i princip klart samt påbörjan till ny kardantunnel. Det blev bara en bit av kardantunneln som svetsades in. Resterande del kommer sannolikt vara högre i bakkant (vid diffen) än i framkant men motor och växellåda behöver vara i bilen innan resten av kardantunneln byggs.

Vissa har undrat över den neongula färgen som figurerar på många bilder. Den markerar saker som behöver göras tex. slipa ner svetsfogar, svetsa igen hål, ta bort rost osv. Det är smidigt att markera ut alla ställen så att man snabbt hittar dem när vinkelslipen väl är framme.

Nedan: De främre infästningarna till bakvagnen är nu klara!

Silverfärgen på bilden är Biltemas zinkspray. Den är utmärkt att temporärt måla över svetsfogar etc. som annars rostar med tiden (i väntan på att hela underredet grundas) och torkas lätt bort med thinner.

Ovan: Hatthyllan är mest i vägen för svetsning av bakvagnsdelarna. Dessutom skall bagageutrymmet vara helt avskiljt från kupén, vilket innebär rätt mycket lappande i den befintliga hatthyllan…

Nedan: …Så därför åkte den gamla ut och blir med tiden ersatt med ny plåt.

Nedan: Befintlig hatthylla vägde 5.2 kg… ”Risken” finns att den kommer ersättas med aluminium och så sparas ytterligare några kilon…

Nedan: Sömsvetsningen fortsätter… Skarven rengörs med roterande stålborste på vinkelslipen, därefter punkta, kyla med tryckluft, punkta igen, kyla med tryckluft osv. Meckigt, men det blir bra!

Nedan: Och så här ser det ut för tillfället. Modifieringar hittills; Höjt golv vid före detta fotbrunnen för baksätespassagerarna, höjt golv för ljuddämparna, främre infästningar för trelänksupphängningen, diffinfästningar och sömsvetsning av karossskarvar (samt en väldans massa rostlagning…). Lite kvar att fixa med underredet, men det börjar ta sig!

Den skarpsynte ser att färgen har börjat tas bort uppe på högra delen av golvet. Något som har fått mig att inse att det nog är bättre att lämna bort karossen för blästring. Färgborttagning med vinkelslip och roterande stålborste är ”ganska” drygt jobb. Problemet är transport av karossen eftersom vaggan är ganska bred. Vi får väl se vad som händer med tiden.

Det blir mer och mer konstruerande och mindre och mindre rostlagande. En ganska skön trend med tanke på att konstruktionsjobbet är ungefär oändligt mycket roligare än rostditot.

Inte mycket ordbajsande denna gång, utan lika bra att sätta igång…

Främre diffinfästning

______________________________________________________________________

Nedan: Om man ska bygga lätt, ska man inte förakta detaljerna! Främre diffinfästningarna är M12, men behöver samtidigt vara ganska stabila. Istället för att svarva dem i ett solitt stycke, utgick jag ifrån 38×1,5mm rör (3mm gods från början, men svarvades ur till 1,5mm) och ett par insatser som pressades i röret och därefter svetsades.

Ovan: Efter att rören svetsades ihop, svarvades anläggningsytan mot diffen ner för att spara några ytterligare gram. På bilden syns även fyrkantsprofilen som skall förbinda diffinfästningarna med varandra.

Ovan: … och därefter monterades de på en fixtur och svetsades ihop tillsammans med fyrkantsprofilen. Främre diffinfästningen är alltså färdig för att svetsas in i karossen!

Tredje länkinfästningen

______________________________________________________________________

Nedan: Har man inget 5/8″ borr (15,875mm) får man försöka få till hålen på annat sätt. Jag beställde ett 5/8″ borr från e-bay, men det har blivit liggandes i staterna tillsammans med en del annat som skulle över sjön hit. Eftersom jag inte orkade vänta, borrades hålen till 15,5mm och därefter brotschades de till 15,86mm vilket var fullt tillräckligt för att få fin passform kring skruvarna.

Ovan: Därefter monterades lederna, samt 1mm plåt för att få lämpligt avstånd i kanalen utan att staget fastnar om man vill justera det. På bilden är ”kanalen” 2mm plåt, samt förstärkningarna ytterligare 1,25mm. Totalt 3,25mm gods i hålen med andra ord.

Ovan: Mmmmm…. Fin fin skarv att lägga fog i…

Nedan: Färdigsvetsat länktorn. En kantning kvar att göra i botten, men det börjar ta sig!

Ovan: Och här var det länkarmstunnel! Sicklingsmaskin har jag inte själv, men jag har lyckats gräva fram en person som har. Plåtarna ser så mycket färdigare ut om de har lite spår i sig.

Ovan: Svetsat och klart… En hel del av plåten i kanalen skall skäras bort när den monterats. Det har gödlsats med plåt för att det inte skall saknas en centimeter här och där när den väl monteras. Sånt kan vara lite ”lätt” irriterande…

Installation inom snar framtid med andra ord!

För att infästningarna skall hamna på samma plats i verkligheten som de gör i CADen, byggdes en enklare fixtur som monterades på bilen. Eftersom den enda monteringspunkten som används på bilen är de främre bladfjäderinfästningarna, fick jag helt enkelt utgå från dessa som ”nollpunkt”.

Ovan: Fixturen byggdes i vanliga stålprofiler. Även om det inte blir tokigt styvt, kommer det räcka till vad den skall användas för.

Nedan: Den ser ju lite blingigare ut i CADen än vad det gör i verkligheten, men det får gå ändå… Än en gång är det underbart att jag bestämde mig för att bygga vaggan! Mycket ryggvärk har sparats tack vare att man enkelt kan vrida upp underredet och börja jobba. Egentligen var det ett måste att bygga den; svetsning upp och ned blir sällan bra – något man slipper när man har vagga.

Nedan: Infästningar i fixturen för tredje länkinfästningen (vänster), samt för diffen (höger). Detaljerna behöver vara lätta att plocka loss och sätta dit provisoriskt i den stora fixturen under tiden infästningarna byggs. Innan det sen är dags för helsvetsning, svetsas profilerna fast i fixturen.

Ovan: Diffen kommer ”ganska” högt i kardantunneln (infästningarna för diffen kommer hamna ovanpå röret som pekar från underkant i bilden). Det är för att bilen kommer bli låg och hela bakvagnen därmed kommer väldigt högt upp i karossen. Kardantunneln lär därför behöva höjas ett par centimeter. Hur mycket ger sig när diffen monteras.

Nedan: Vinkelslipen åkte fram och numera är det hål i govet för tredje bakvagnsinfästningen. Kändes lite spännande faktiskt att sätta kapen i bilen eftersom denna modifieringen är den första stora ”tekniska” modifieringen som inte bara innefattar traditionell rostlagning.

Nedan: Ytterligare en bild innan kapandet började. Diffinfästningen i nedankant och tredje länkinfästningen i ovankant.

Ovan: Efter 90 minuter såg bilen ut så här. 1,5 bakskärmar och drygt hälften av taket rent från färg. Smidig metod!

En sak som jag inte har sett fram emot var att slipa karossen plåtren. 15 tidigare ägare har gjort sina bästa ansträngningar för att fixa snabba lackjobb med massor av spackel och ett imponerande antal lager färg. Hittills verkar det som om åtta av de 15 ägarna har varit framme med färgsprutan och spackelspaden vilket alltså resulterar i åtta lager färg, spackel, grundfärg och slipgrund… Ja, det blir nog några kilon som sparas när allt det här försvinner.

Att gå på färgen med 80-slippapper, eller negerkrull tar inte bara lång tid. Det skitar ner, bullrar och är allmänt obekvämt. Det var i samband med en rostlagning (och värmen från svetsningen) som jag noterade att färgen släpper väldigt lätt med hjälp av värme. Man kunde lyfta bort hela lagret färger med hjälp av en spackel. Man behövde inte ens ta i, utan det räckte med att sticka in spackeln under och lyfta bort färgen. Lite som att dra av det nya kreditkortet från pappret som banken skickar ut…

För att få värme i plåten kan man använda en IR-värmare som är avsedd för att torka billack (inte balkongvarianten med andra ord). Nu är det väl inte så många som sitter på sådana i sina hobbygarage, men en värmepistol funkar alldeles ypperligt.

Nedan: B-stolpen skrapas. Bilden är mest tagen för att man ska få lite uppfattning om hur enkelt det faktiskt är… En smal spackel med lätt rundade kanter är allra lättast att ta färgflagorna med.

Ovan: På stora ytor så som tak bör man nog vara lite försiktig med att steka på för mycket värme. Taket togs istället i två omgångar.

Nedan: Hellre fort än noggrant – taket måste ju ändå slipas, och därför är det onödigt att lägga tid på att ta de sista kvadratcentimetrarna.

För den som har undgått det, lagas det för närvarande rost på karossen. Där finns inte så mycket rost som man hade kunnat tro, men det finns tillräckligt för att hela Tysklands armé hade kunnat pyssla med att hjälpa till att skarva plåt i sex år, istället för att göra ett misslyckat försök att ta över världen. Rostlagningen görs parallellt med andra modifieringar på bilen så det är därför det dyker upp lite sporadiska lagningar av karossen här på bloggen.

En 36 år gammal svensksåld bil som dessutom stått avställd mer än tio år ute i någons trädgård lämnar lite att önska vad gäller plåttjocklek här och var. Trots att fjorton tidigare ägare inte gjort några större försök att bromsa upp rosten (kanske lika bra det – enklare att kapa i originalplåt än att först behöva kapa bort folks taffliga försök till dåliga rostlagningar) är bilen faktiskt någorlunda ren från rost. De klassiska punkterna, i bakre hjulhus och mellan hjulhus och bakstam, är dock ganska risiga. Här blir det till att skarva i fräsch ekonomiplåt. På de mindre platserna i golv och torpedvägg skarvas det på klassiskt manér.

Ovan: Hej och hå, här var det visst lite kexig plåt. Dessutom många lager och det översta är förvisso inte i så dåligt skick…

Nedan: … men mellanlagret är dock lite sämre (hål här och där dessutom).

Nedan: Och när man kapat bort den innersta plåten hittar man ett eget litet ekosystem. Ekosystemet blåstes ur med tryckluft från andra sidan balken. Det rörde sig om en ganska ansenlig mängd jord och blad – billig lättning…

Nedan: Och efter att ha skrapat plåten med roterande stålborste, var det såklart hål i den sista plåten också.

Ovan: Så delar av det ersattes med ny, fräsch, plåt. Rätt kul att banka plåt faktiskt, det blir ju så fint efteråt…

Ovan: Teroson etsande grundfärg (grå) sprayas på de ytorna som jag inte kommer åt efter att plåten är ihop igen. Volvo svetsprimer (blå) penslas på ytor där plåt hamnar mot plåt. Så om 40 år när resten av karossen har rostat bort, kommer i alla fall mina rostlagningar finnas kvar…

Nedan: Nästa lager bankades till och passades in. Notera att pressningen uppe i högra hörnet matchar den nya plåtbiten också. Ja, jag är stolt över min noggrannhet…

Och om man hoppar fram lite i tiden och skippar några bilder på färg som torkar och oslipad svets, så ser det ut så här istället;

Ovan: Tadaaah, färdigt! Jaja, jag ser också att det saknas mer plåt framför den, men den plåten kommer först fixas efter att framskärmen hängts på. Där skall nämligen göras luftutsläpp i framskärmen som sannolikt kommer inkräkta på originalplåten.

Jag visade aldrig några bilder på hur ljuddämparmodifieringen blev sett från undersidan. Nu finns där ca 170mm utrymme på höjden att montera dämparna i, istället för de tidigare 45 millimetrarna. Nice!

Ovan: Det kan väl vara passande att börja med en bild hur det såg ut tidigare?

Nedan: Och resultatet. Svetsarna skall slipas ned lite sen så att originalutseendet behålls.

Ovan och nedan: Om du undrar över stålprofilerna, så är det en fixtur för tredje länken på bakvagnsupphängningen. Mer om detta senare, och ja; jag ligger lite före i verkligheten än vad jag visar på hemsidan… någon marginal måste man få ha.

Om du tycker uppdateringarna sker för sällan kan du trösta dig med att det inte är mycket att se för närvarande. Det är i princip rostlagning som gäller för hela slanten. Bilen är svensksåld och det finns en hel del småskavanker här och där. Eftersom det ändå görs rätt omfattande plåtmodiferingar, känns det lönlöst att köpa ny ekonomiplåt för att sedan behöva modifiera den ytterligare. Därför handknackas det plåt där det behövs bytas. Tämligen lärorikt och välbehövligt för att ha kunskaper att justera den synliga plåten på karossen senare.

Golvet inne i kupén börjar äntligen bli klart. Förutom rostlagning, har en hel del arbete gjorts för att höja markfrigången. Original är golvet tämligen o-plant och bitvis hänger det ner långt under tröskellådorna.

Låg markfrigång kräver en del modifieringar. Målet är markfrigång på 80mm, mätt från tröskellådan som därmed ska bli lägsta punkt. Tyvärr är golv i produktionsbilar ganska buligt och bland annat fotbrunnarna för baksätespassagerarna hänger ned långt under tröskellinjen. För att bilen ska klassa in som ombyggt fordon, kan jag inte härja fritt. Istället har originalplåten (som var frisk) återanvänts. Efter att svetsarna slipats ned, kommer det till och med se ganska original ut.

Min grundtanke var att montera dubbla bränsletankar där baksätet tidigare hade varit. Viktfördelningsmässigt hade det varit en bra idé att koncentrera vikten innanför hjulaxlarna. SFRO var dock skeptiska till idén den typen av modifiering i samband med att försöka regga som ombyggt fordon. Det överblivna utrymmet bakom bakaxen hade då kunnat användas till att montera ljuddämpare, men eftersom bensintanken nu hamnar där, blir det till att försöka få plats med ljuddämparna på det traditionella stället (under baksätet). F-body 1970-81 är dock begåvad med extrem platsbrist för ljuddämparna. Ganska ofta ser man dessa hänga ned långt under resten av bilen. Golvet där baksätet tidigare satt var i dåligt skick och behövde därför kapas bort för att ersättas med ny, frisk, slät plåt.

Ny plåt ilagd. Det ser kanske snett ut, men vecket lutar inte inåt utan framåt.

Kanske ett bättre perspektiv för att se ljuddämparmodifieringen. Den skarpsynte ser även att tröskellådorna har blivit sömmsvetsade. Hela dörröppningen; botten, tak, A-stolpe samt ”B-stolpen” har blivit sömmsvetsad. Karossen kommer även förstärkas kring infästningarna för bakvagnen samt framvagnens subframe.

Innan den nya plåten svetsades i, blästrades insidan av den synliga delen av balken. Därefter sprutades den först med ett tunnt lager zinkprimer och därefter två lager etsande grundprimer. Det blir en rätt trevlig yta efter att den är målad. I alla fall jämfört med ytrostig plåt… Kommer bli skönt när man får primer på hela karossen.

Så kom den dag då karossen monterades i vaggan. Läget var faktiskt ganska nervöst – natten innan hade jag mardrömsscenarion där vaggan kollapsade och karossen trillade ned med taket före i marken. Maximal skada och döden för projektet förutspåddes. Men de dramatiska incidenterna lyste med sin frånvaro och Murphy var sannolikt upptagen i någon annan stackars bilentusiasts garage.

Ovan och nedan: På bilden ovan och under, har lyften precis sänkts ned och karossen hänger av sig själv i vaggan. Känslan kan liknas den känslan vetenskapsmännen måste ha upplevt i Independence Day då de inser att rymdskeppet svävar av sig själv…

För övrigt är det extremt smidigt med lyft! Har jag skrivit det tidigare?

Nedan: Stackars Pontiacen, hur blev det så här? Nedmonterad i molekyler och helt försvarslös hänger den uppspänd där och blottar sina mest intima delar. Hoppas att den för längesedan tappat medvetandet och vaknar upp någon gång när det är dags för lackering. Underredet är som synes… Flerfärgat. Många kreativa ägare har pinkat revir här – Brun färg är originalfärg och håller fortfarande väldigt bra efter 35 år. Den vita färgen målades sannolikt dit någon gång under det glada åttiotalet. Bilen hade ju slotmags när jag köpte den, och dessa tillkom sannolikt under samma tid. Undrar när slotmags kommer i 19″-utförande?

Nedan: Så satte arbetet igång! Borrmaskin med roterande stålborste, knivar, spackelskrapor och andra verktyg plockades fram för att börja skrapa underredet rent och egentligen se vad det var för bil jag har ägt i tio år. Roterande stålborste visade sig vara extremt bra på att skrapa bort gammal, hård rostskyddsbody. Bra, förutom att det dammade ”en hel del”. Snyggt blev det i alla fall, och att skrapa hela underredet tillräckligt rent för att det därefter skulle kunna blästras tog bara en dag ungefär. Redan nu hade slitet med att bygga vaggan tjänats in!

Ovan: Affe, min trogna vapendragare som i många år gladeligen har följt med ut i garaget förtjänar egentligen en speciell avdelning på sidan. Aldrig säger han nej till att följa med på de mest smutsiga och slitsamma bilprojekten. Affe rensade bland annat hjulhusen från body, vilket sprutade en hel del – därav den trendiga huvudbonaden. På högra bilden visar han den senaste höstkollektionen, samt hur ren man blir av att skruva bil.

Dagen D var kommen och det var dags att rulla upp Pontiacen på offeraltaret. Offeraltaret består av en tvåpelarlyft vilket förenklade demontering av fram- och bakvagn. Bara att hissa upp bilen, plocka bort hjulupphängningarna och rulla in lyften under. Smidigt.

Bak var det värre. Jag räknade till totalt åtta skruvar plus bromsrör och handbromswire som behövde tas bort.

En bil i molekyler tar rätt mycket plats och mina 24 kvadratmeter blir snabbt fyllda. Dock är vaggan utrustad med hjul, vilket gör att man kan rulla den lite fram och tillbaks vilket nästan behövs med tanke på utrymmesbristen.

Vaggan är i princip klar. Så klar den kan bli innan karossen har monterats i den i alla fall. Det är ganska kul att komma ut i garaget med saker som kan monteras utan särskilt avancerade maskiner. Det är lätt att förtränga att man tillverkat dem på en annan plats, och istället kan man få för sig att man handlat bolt-on delar…

Bakre fästet är monterat i kofångarfästet i karossen. Det uppstår förvisso böjmoment vid infästningen, men flexet är minimalt. Karossen väger ca 280 kg tom, och flexar det får mycket, går det att lägga till två fästpunkter i nederkant.

Rost finns såklart, men inga större mängder. Jag har ägt bilen i 10 år, så jag förväntar mig inte några direkta överraskningar vad gäller rostlagning. Karossen är något kexig i nederkant av bakstammen. Inget som jag inte visste, men tidigare var det täckt med glasfiberspackel. Det ska ändå ledas ut lite avgassystem och annat där, så rostlagningen får vänta tills dess.

Nu är det dags att klyva Pontiacen! Inom kort hamnar karossen på lyften där fram och bakvagn monteras bort. Sen hamnar den i vaggan. Jippie!

Torsdagen den 21 maj togs det ett högtidligt farväl av den röde i det skicket som den är nu, och därefter började bilen rivas ned. Saker som skall sparas lades i plastpåsar och märktes upp för att kunna monteras tillbaka om ett par år. Saker som inte skall sparas, fotograferades och kommer så sakteliga läggas ut till försäljning. Passa på att slå en kik på Till Salu-sidan för att se om det är något du behöver.

Etapp ett blir att plocka ned hela bilen och märka upp alla delar. Bara det är ju ett projekt i sig, även om det faktiskt går ganska fort. På en dag plockades hela inredningen ur – stolar, matta, innertak, paneler, dörrsidor, baksäte, hatthylla, bälten etc. Som om inte detta vore nog, revs även front, kofångare, kylare, framskärmar, dörrar, sidorutor, baklucka, bakre kofångare, bakljus och en del av elsystemet ur.

Härnäst ska det byggas en vagga att sätta upp karossen i, och parallellt med detta kommer rivningsarbetet på karossen fortsätta. Garaget där jag befinner mig i är utrustat med lyft, vilket kommer göra det betydligt enklare att plocka loss fram och bakvagn, samt även montera karossen i vaggan.