Bromsar, bak

Bromsarna bak har varit färdiga ett tag, även om det inte visats här. För att matcha frambromsarna, en uppsättning Wilwood Prolite P6R, valdes en uppsättning Wilwood IR-GT4. Ett par ganska taniga bromsok sett ur fysiskt perspektiv, men kolvdiameter och beläggarea matchar rätt bra så i teorin ska de fungera. De ser extra taniga ut eftersom främre oken är så fruktansvärt överdimensionerade. Om de flexar för mycket får tiden utvisa. Bromsar går alltid att uppgradera i efterhand.


Ovan; Eftersom sakerna ligger utspridda i delar, fick det bli datorbilder istället. Här syns både bromsok och p-bromsok

Nedan; Bromsadapter i stål visade sig inte fungera. Det hade säkert kunnat gå, men pga den radiella infästningen av oket var det svårt att hålla toleranserna (eftersom svetsen uppenbarligen behövde få säga sitt om konstruktionen…). Istället gjordes de i aluminium.

Nedan; Bellsen handjagades i fräsen. Hyfsat tidsödande kan man säga. Men ack så fina de blev. Tillverkade i 7075-T6. Blir bra det här…

Snart dags att börja ytbehandla delarna till bakvagnen…

 

Eftersviterna från blästringen

Med grundfärg på karossen känns renoveringen plötsligt annorlunda. Plötsligt är det enhetlig färg på karossen, allt är rent och fritt från fett etc. Skönt, väldigt skönt och en bra motivationshöjare. Planen är nu att få grundfärg på de yttre ytorna också, och därefter börja bygga buren i kupén. När buren är svetsad, vilket innebär att all omfattande svetsning är gjord på karossen, blir det till att få färg på underredet. Först när det är målat, kan karossen tas ner från vaggan och (äntligen) ställas på pallbockar.


Ovan; Hur många modifieringar ser du? Definitionsfråga såklart, men jag räknar till 21 st ingrepp i originalplåten, där subframeconnectorsen och hålet för tanken kanske är de mest uppenbara.

Nedan; Alla yttre svetsfogar som inte kan kittas har tennspacklats. Ett ganska tidsödande jobb och inget jag hade erfarenhet av tidigare. Dock gick det ganska snabbt att lära sig, särskilt när karossen hänger i vagga som gör att nästan alla ytor kan ställas horisontellt istället för vertikalt.


Ovan; Klart att det måste finnas en bild på före och efter! Den ena är från 2010 och den andra från 2012.

 

Hellre Nürburgring än Burger King

En fredagkväll kan ju spenderas vid den lokale korvmojjen om man tex tycker att skinnväst med ryggbrodyr passar bäst till sin amerikanska bil. Har man andra intressen, kan man istället under jobbresan passa på att boka in en liten snabbvisit på Nürburgring som inspirationsresa. Detta underbara motormecka saknar ju motsvarighet bland bilupplevelser. Det är svårt att beskriva den här typen av upplevelser med ord, men om du inte har varit där än kan det liknas till att du tar lämplig liten by, mitt ute i ingenstans, i Sverige och importerar ett antal tusen gasglada bilägare med en exklusiv vagnpark. Sen bygger du en 2 mil lång motorbana av landsvägen kring byarna och låter alla ägarna blåsa på så fort de kan på dessa och plötsligt har befinner du dig på Nürburgring!
Som exempel stod det 4st 997 GT3RS och 2st M3 CSL på macken och tankade när vi svängde in för att fylla på hyrbilen. Hej och hå… Det tar inte många timmar förrän man är avtrubbad och lite slött konstaterar; ”jaha, du kör bara en vanlig GT3RS? Jag trodde det var 4.0-versionen…”


Ovan; McLaren MP4-12C var där. Otroligt trevlig bil med ett underbart ljud på högvarv. Inredningen skapar också ett visst habegär. Notera den blottade kolfibermonocoquen vid dörröppningen.

Nedan; Baaaap, baaaaaaap, baaaaaaaaaaaaaap. Någon lokal klubbracing under lördagmorgonen bjöd även detta på härliga ljudkulisser bland bergen.


Ovan; Natur och asfalt. Genialisk kombination.

Nedan; Corvetter fanns det gott om. Många förare i dem höll dessutom  riktigt bra tempo.


Ovan; En modern sleeper. Ser vid första anblicken ut som en vanlig M3a, men bur, plastrutor etc säger något annat. I själva verket råkar det vara en BMW M3 GT4, alltså en racebil helt enkelt. Plåtarna var väl kanske lite tveksamma (exportplåtar), men vad gör man inte för att få ta ett par varv på banan?

Nedan; Det fanns många detaljer på den här bilen som var väldigt intressanta att studera. Plastrutor är ju stiligt som sagt, och så länge skjutluckan är tillräckligt stor för att få in en cheeseburgare med pommes (Pontiacen är ju amerikanare, glöm inte det) går det ju alldeles utmärkt att ha på Pontiacen också. Likaså lösningen på tanklocket – istället för att slakta plåten och sätta det i tex skärmen kan man ju norpa lite utrymme på bakrutan. Just den idén kommer jag med all sannolikhet att låna till mitt projekt.

Anledningen till ringen-besöket var egentligen en jobbresa i närheten. Därför blev det en ganska snabb visit på ringen innan det var dags att jobba. Det gick dock att hämta en hel del inspiration här också. Eller vad sägs om en avskalad Lamborghini Gallardo? Det blev många bilder på denna… Här är några.


Ovan; Gallardon består alltså av en kolfibermonocoque samt främre och bakre subframes. Verkar vara ett ganska poppis sätt att bygga exklusivare lågvolymsbilar på idag. Intressanta saker att studera var bland annat hur bra de lyckats förpacka fyrhjulsdriften samt att de faktiskt valt pushrods för både fram och bakvagn.

Nedan; Det verkar inte finns någon direkt fördel med pushordsvalet eftersom utväxlingen på dem är 1:1, men där kan såklart finnas någon bakomvarande faktor som jag inte förstår (tex om endast originalinfästningar för hjulupphängningar får användas i vissa tävlingsserier kan man fortfarande jobba med dämpkarakteristiken). Starkaste argumentet har nog marknadsavdelningen haft – ”det ser ballt ut och alla andra har det”.

Så då… Då var det bara att fortsätta med rostlagninen då. Inspirerande…

Lathet lönar sig

Det finns rätt mycket mindre detaljer och fästelement (skruv, mutter, brickor, clips etc) till bilen som är förhållandevis rostiga. De kan såklart blästras, men det tar sin lilla tid att tex blästra 2kg blandade småskruv. Istället bestämdes det för att testa och se om elektrolys kunde vara något. Fördelarna är såklart att det verkligen kommer åt överallt, även färg och inte bara rost tas samt att den jobbar även om man själv inte gör det. Det sistnämnda är ju ett väldigt starkt argument…

Efter lite googling på nätet, konstaterades det att det inte var särskilt svårt att sätta igång. En liten transformator, kaustiksoda, samt lite spillplåt att ha som anod införskaffades.

Nedan; Objekten före. De mest rostiga detaljerna i hela projektet (karossen borträknat…) grävdes fram. I detta fall rör det sig om ABS-givarna till drivaxlarna. Ytan var riktigt skrovlig bitvis gravt rostig. På den högra bilden kan man se hur de placerats i spannen med anoden runt om sig.

Ovan: Riggat och klart på balkongen. Man bör vara utomhus då det bildas liknande gaser som när man laddar ett bilbatteri. -polen kopplades till det rostiga objektet och pluspolen till plåten. Beredskapen och nervositeten höjdes till Fukushima-nivå och i samma ögonblick som strömbrytaren slogs över till ”ON” sågs mitt livet snabbspolas i ögonvrån… till ingen nytta. Reaktionen var högst medioker och den dramatiska spänningen försvann lika snabbt som en månadslön. Några små bubblor, liknande de man återfinner i vanligt kolsyrat vatten, steg stilla upp från ABS-hjulen men mer dramatik än så var det inte.

Nedan: Sex timmar senare togs detaljerna upp ur vattnet och resultatet var häpnadsväckande. Rosten hade förvandlats till ett poröst skal som satt löst på delarna. Det mesta trillade av vid beröring och resten försvann genom att mycket lätt dra en stålborste över objektet.

 

Resultatet var minst sagt häpnadsväckande. Även om jag var införstådd i att rosten skulle försvinna, var det svårt att inte bli exalterad över hur enkelt det var (glöm dammiga blästrar, sönderblästrade ytor etc, detta är utan tvekan den mest skonsamma rostborttagningen jag varit med om!). Lite nördvarning på exalteringen, men det var det värt. Utan tvekan!

Det dyker genast upp tankar i skallen på att skala upp exprimentet och inte bara hålla sig på skruvnivå. Frågan är om det är praktiskt möjligt att hitta ett tillräckligt stort kärl för att sänka ner hela karossen istället för att släpa iväg den till blästraren. Någon som har en pool att låna ut, så här i sommartider?

Gilla propontiac.com!

Nu kan du gilla propontiac.com på facebook här i högerkolumnen! Hjälp oss nå ut till fler likasinnade – gilla propontiac.com på fejjan! På facebook-sidan finns det dessutom en liten överraskning i form av hur bilen sannolikt kommer se ut i färdigt skick. En överraskning med andra ord!

Har du inte fyllt i din e-mailadress för att få nyhetsbrevet på höger sida, gör gärna detta också. Ju fler som följer bygget, desto roligare är det att uppdatera hemsidan. Inte bara det, utan det känns även roligare att arbeta med bilprojektet när man vet att där finns fans ute som följer det hela. Dvs. det ligger i ditt allmänintresse som läsare på sidan att dra ditt strå till motivationsstacken. Och hör sen. Minsann!

Läser du detta i din mail innebär det att du redan får nyhetsbrevet. I så fall behöver du inte fylla i dig för det, men du är välkommen att gilla propontiac.com på facebook i alla fall…

Ny CADmjukvara

I brist på uppdateringar i projektet, får det istället bjudas på andra nyheter. För närvaranade byts det bakskärmar på karossen. Ett ganska långdraget arbete där det är många timmar mellan de punkterna som är värda att dokumentera. Därav bristen på bilder.

Efter uppgradering av Solid Works-licensen på jobbet går det numera att presentera betydligt blingigare bilder än tidigare. Så från och med nu blir CAD-bilderna lite högre klass än tidigare. Det blir inte världsklass på renderingarna, men som sagt blir resultatet betydligt bättre än tidigare i alla fall. Problemet med när det blir så här fint, är att man ser en massa andra missar – plötsligt måste detaljgraden höjas och skruvhål utan skruvar i kan tex. inte accepteras längre… Suck. Nåja, det får bli på nästa bild.

Ovan och nedan; Samma vy i de olika programversionerna. Nedan är den äldre och ovan är den nyare. Om det nu behöver förtydligas alltså…

Bromsoket på bilderna är mina främre bromsok, en uppsättnig Wilwood P6R sexkolvsok. Mer info om dessa kommer framöver när det blir dags för framvagnskonstruktion.

 

 

 

En nostalgitripp bakåt i tiden

Det är lite projektpaus för närvarande. Jag väntar på plåt till bakvagnen och på delar från USA. Innan dessa saker behagar dyka upp, finns det inte jättemycket att göra (jo, det finns jättemycket annat att göra, men inget roligt att visa bilder på).

Under åren har det blivit rätt många roliga minnen med bilen och för den som vill lyssna finns det en hel del intressanta incidenter och historier att berätta om. Även om jag föredrar att blicka framåt och se mot horisonten när bygget börjar bli klart, så är det ibland kul att se till det som har varit också.

I brist på vettiga uppdateringar, delar jag därför med mig av lite på bilder på hur den såg ut  innan den plockades ner… Det är inte utan att man blir lite körsugen…

Tio år med samma bil…

En liten parentes, så här i byggtider:

Idag (13:e oktober) är det tio år sedan jag köpte Pontiacen. Jag kommer fortfarande ihåg min reaktion när jag satte mig bakom ratten för första gången…

Min kompis, Martin, som själv ägde en Pontiac Grand Am från 1975 är egentligen den som är skyldig till att jag halkade in på amerikanare innan jag hann odla intresset för italienska bilar (kör Alfa Romeo som bruksbil). Han hade köpt sin Grand Am ett halvår tidigare och efter ett par åkturer i den, blev jag såld. V8-muller är som sagt svårt att motstå, särskilt när det är förpackat i 70-talskarosser.

Efter att körkortet fixats var det dags att, till mina föräldrars stora förfäran, införskaffa bil. Den första bilen som jag och Martin tittade på, var en Chevrolet Caprice från tidigt åttiotal eller sent sjuttiotal, jag minns inte riktigt. En bil som fick mig att börja fundera om det här med amerikansk bil verkligen var rätt spår för mig. Hälften av karossen hade ätits upp av rosten, motorhuven var knäckt på mitten eftersom någon försökt stänga den med för högt luftfilter monterat, inredningen verkade ha varit trasig i 20 år och det låg fortfarande gamla ölflaskor i bakluckan. Sannolikt kvarglömda sedan någon av sommarens cruisingar. Bara ytan på den plåt som hade rostat bort motsvarade ett mindre land…

Jeppsons bild - snett f#297Jeppsons bild - snett b#404

1999 ägde jag ingen egen digitalkamera, men min kompis Tomas lånade gärna ut sin för att dokumentera bilen

Bil nummer två, var en svart Pontiac Firebird från 1974. Ja, precis, Pontiacen som numera är i min ägo… Jag och Martin åkte ut till ett industriområde utanför Lund. Staffanstorp för att vara exakt. Där, i en industrilokal med tillräckligt dunkel belysning för att inte avslöja de tre olika svarta nyanserna som karossen hade, stod den och väntade på mig – lite lätt dammig och med en dekal i bakrutan som sade ”JOIN FLOTTAN – GO NAVY” som av det gulnade klistret att döma hade monterats någon gång på åttiotalet. Ägaren, som visste hur han skulle få den såld, gick med raska steg fram och vred om nyckeln. Nöhöhöhöhöhöhöhöhöhö… BLAM!! brap brap brap brap brap…. Vilken underbar tomgång! Det dubbla 3,5″ avgassystemet sjöng ikapp med den snörvlande Holleyförgasaren och jag kände ett plötsligt sug efter att bara få hoppa in i bilen, lägga växelväljaren i D och dra iväg.

Dock fanns det ett litet men; artigt uppfostrad som jag är, ville jag presentera den alldeles eminenta idén att jag som oerfaren 18-åring med färskt körkort skulle köpa en 300-hästars monsterbil som förstafordon för mina föräldrar först. Mina föräldrar, som är ganska ointresserade av bilar, fann kanske inte mitt påhitt lika upphetsande som jag tyckte det var. Övertalningen drog ut ett par dagar på tiden innan jag hade deras välsingelse och under denna tiden hann Pontiacen bli såld till en medelålders man i Arlövstrakten.

Egentligen hade inte Pontiacen blivit såld, utan lämnad som inbyte+pengar mot en orange, strippenpreppad (70-73) Camaro. Mannen i Arlövstrakten, som jag tyvärr glömt namnet på, var dock mer intresserad av mina pengar än av hans senaste bilförvärv, vilket gjorde att vi efter lite om och men gjorde slag i saken och bytte. Han fick mina pengar och jag fick hans bil. Aldrig har jag varit så glad över att ge någon 25 000:-.

Första tanken som flög genom mitt huvud när jag satt i bilen och flyttade växelväljaren till D med mina stelfrusna fingrar (fortfarande oktober…), med Martin framför mig i hans Grand Am, var något i stil med ”Amen, var det här verkligen en särskilt bra idé?”. Jag hade ju aldrig kört något liknande och körupplevelsen skiljde sig mer än marginellt från pappas V70 2,4 SE. Det vibrerade i karossen, motorns tomgång var för lågt ställd vilket gjorde att man behövde möta med gasen då och då för att hålla den igång och det luktade oförbrända kolväten. Det tog faktiskt flera minuter att vänja sig och förälska sig i upplevelsen…

firebird

Vill du läsa mer historia om mina bravader med bilen bör du fördjupa dig i ”Bakgrund”.

Propontiac.com tillbaka

Efter ett domänbyte som drog ut på tiden, och kort därefter en hackerattack börjar jag fundera på om internet verkligen vill ha min sida. Den verkar stötas bort på olika sätt och det börjar bli mer än bara slumpen…

Nåväl, sidan är tillbaka och under de kommande veckorna kommer det gamla materialet återställas.