Styrning pt. 2

Alla har känt känslan. Först tänker man ”ja, men det här var visst lite krångligare än jag trodde”, fortfarande entuisastisk. ”Men det ska nog gå bra”. Delar fortsätter trilskas – kanske en felkapning som gör att man måste kasta detaljen och börja om, kanske hade man gjort fel redan i ritunderlaget. Irritationen stiger något och plötsligt är det mindre kul. Plötsligt råkar man ha sönder något som man inte ens planerade att röra vid. Dra en skruv snett i en gänga, råka repa en lackerad detalj, tappa något på golvet så att det går sönder etc.

Vid det här laget lägger den vettige och resonlige människan ner arbetet, rycker på axlarna och konstaterar att det är bättre att fortsätta imorgon. Bilentusiaster tillhör knappast den kategorin. Istället höjs irritationsribban och ett hat mot det man håller på med börjar utvecklas. Inget är kul, skiten ska bara bli klar. Radiojäveln är plötsligt irriterande hög (vem fan slog på den egentligen??!!!), verktygshelvetet som man höll i handfanskapet alldeles nyss är borta och vägrar visa sig. Såklart har man inget ersättningsverktyg heller och plötsligt finner man sig själv planlöst irra runt i garaget, letandes efter verktygshelvetet. ”Var i jävla helvete har jag lagt skiten!?” Det är nu man är nära bristningsgränsen. Nya svordomar skapas – svordomar som mänskligheten aldrig ens hört och som knappast får spridas utanför garaget. Ett oväntat besök från någon i garaget kan få sig en rejäl utskällning, ett klämt finger under något meck kan få liknande konsekvenser massakern på Himmelska Fridens Torg. Motgångarna fortsätter och man skriker svordomar omkring sig – en till motgång och projektethelvetesjävlaskitbilen kapas ner och åker till återvinningen. fy FAN!

Men sen plötsligt faller sista biten på plats, och det man trodde var en felkapning visade sig inte alls vara en felkapning utan blev istället riktigt bra. Slutresultatet fungerar som det ska, ja kanske till och med lite bättre. Genast är den där repan i den lackerade detaljen inte särskilt farlig längre, den skadade gängan kunde visst räddas med gängtappen och blåmärket är ju inte hela världen – sånt som händer.

Det är då man känner den. Segerns sötma. Pundarruset. Kicken av att delarna sitter på plats som de ska och att resultatet blev precis så som man fantiserade om. Genast är ryggen rakare, språket vårdat och egot växer till nya oanade höjder…
…tills nästa gång det är dags att platsbygga något i ett trångt utrymme.

A_DSC4813A_DSC4808
Ovan; Länkage mellan rattstång och styrväxel är på plats. Det var betydligt pilligare än jag trodde, men fasiken vad bra det blev.

Nedan; Grundtanken var först att sätta kullagret (på bilden) direkt i torpeden. Men vinkeln på stången visade sig vara förstor, varför en infästning fick konstrueras. Även på ramen skruvades ett fäste istället för att tex vrida länkhuvudet 90 grader och sätta det rakt in i ramen. Det blir svårt att komma åt med så stora nyckelvidder som länkhuvudet har när väl motorn sitter på plats.
A_DSC4810A_DSC4809

Nedan; Dragningen har gjorts så tight som möjligt mot ramen för att maximera platsen för grenrör senare.
A_DSC4812

3 svar på ”Styrning pt. 2”

  1. Hej! Som vanligt superläckert! Å att inte hitta verktygen, det känner jag igen. Ungefär samma frustration fast faktiskt värre kan man även känna sömnlösa nätter då en mindre kopia av en själv håller en vaken… Men så kommer en ny dag och solen skiner för fullt, verktygen ligger på plats, garaget städat å bilen fix å färdig. Å man kan njuta av den tillsammans med en yngre generation som har ännu större ögon och förhoppningar än man själv har. Då kan man knappt vara lyckligare!

Kommentera