Med karosskitt i alla skarvar lades ett tunt lager Body i hjulhusen och bakom bakhjulen. Det tog emot i hjärtat att spruta på denna förhatliga gummimassa (den som skrapat av sådan vet vilket skit det är att bli av med). Hagmans Body i detta fall – lika bra att hålla sig till samma märke så vet man att komponenterna är kompatibla och slipper råka ut för otrevliga överraskningar…

Eftersom det ändå skulle målas över valdes vit kulör. Enkelt och se att det täckt överallt…

Ovan; Den skarpsynte ser maskeringstejpen för stötdämparhålen. Just denna ytan kändes inte så lönt att lägga body på då stötdämparna monteras där.

Karossen har äntligen fått färg på både underrede och kupé, vilket är ett av de största stegen i projektet! Detta markerar tid för att vrida om låset på spärrskaftet och faktiskt börja montera fast saker på karossen. För den som aldrig hållit på med bilprojekt är det nog svårt att föreställa sig, men de flesta som läser här kan nog sätta sig in i glädjen (och även lättnaden över att rostlagningsjobbet är avklarat) som detta innebär. Alla saker som monteras tillbaka är nya eller renoverade. Det innebär i princip att det kommer vara vita bommulshandskar som gäller… Skön känsla som sagt.

Men vi tar det från början…

När plåtarbetet har varit så här grundligt, kändes det högst motiverat att skydda det inför framtiden. Därför har såklart den bästa av den bästa grundfärgen – Hagmans CA-primer – valts. Först sprutades ett förtunnat lager på och därefter lades ytterligare ett lager ovanpå. Även om det ligger färg i skarvarna, är de såklart inte täta. Därför lades det karosskitt i varenda skarv. Varenda skarv. Alla skarvarna… Det är rätt många på en sån här bil, inte bara pga att den rostlagats utan för att det redan från början bestod av mer än en plåt.

18 timmars penslande och dragande med pekfingret för att jämna ut fogarna innan jag blev nöjd. Terapiarbete är bara förnamnet. På frågan om man tycker allt bilrelaterat arbete är jättekul finns det ett väldigt enkelt svar; Nej. Men bra blev det och nästa gång Pontiacen rullar i ösregn ska jag skänka underredet en tanke…

Sen var det dags att skydda hjulhusen. Här finns egentligen inget 100 procentigt skydd. Bilen kommer förhoppningsvis både rulla på slicks och R-däck i olika omgångar, och båda dessa däckstyper är klibbiga vilket innebär att det i princip blir en stentrumlare i hjulhusen. Men det tar vi i morgondagens post.

 

De senaste dagarna har spenderats på att förbereda lackering av underrede och kupé, något som behöver göras innan termometern kryper allt för nära nollan.

Så här såg det ut för bara en liten stund sedan och när du läser detta finns det en stor chans att bilen redan har fått färg på sig. Om detta har skett smärtfritt, är det en av de största händelserna genom projektet. Det sätter nämligen stopp för mer svetsande i karossen och från och med nu kan alltså fokus riktas på renodlad konstruktion, samt permanent montering av diverse detaljer. Otroligt skön känsla!

Bara nedförsbacke härifrån med andra ord!

Rostlagningseran är över! Karossen är grundad och rost är ett minne blott (nåja…).
Egentligen behövs det ingen text här, utan det räcker med bilder, men lite förklaringar till de som funderar på att göra samma sak skadar ju inte.

Ovan; Så här såg det ut för tre veckor sedan. Flerfärgat är ordet du söker efter…

I mitt fall var karossen i ganska dåligt skick, varför det bestämdes att rostlagning skulle göras innan blästring och grundning. Ett annat koncept kan tex vara att kapa bort all rostig plåt, blästra och grunda och därefter börja svetsa på ny plåt. Fördelen med detta är att blästern kommer åt mycket fler platser än om tex yttre skärmspeglar redan sitter på plats. Nackdelen är (enligt min egen teori) att plåt som inte är infäst i alla kanter är inte lika styv och slår sig därmed lättare.
Därför blästrades karossen i ”helt” skick. Under löpande rostlagning har dock Biltema-bläster, roterande stålborste etc gått varm. Ytor som är svåråtkomliga med spruta och bläster när karossen är hel har målats allt eftersom. Detta blir fullgott skydd (enligt mig) även om den sista partikeln rost kanske inte alltid kan tas bort. Ett entusiastfordon står oftast varmt, rullar inte i salt väglag etc och utsätts därför inte för särskilt aggressiv miljö.

Ovan; Ahnelövs Industrimålning i Malmö var en dröm att jobba med. Väldigt service-inriktade och kunniga inom sitt område. Dessutom helt accepterbara priser.

Det är en god idé att välja blästrare med omsorg. Priset är såklart en faktor, men oftast får man det man betalar för – ställ kontrollfrågor. Fråga vad man måste tänka på när man blästrar tunnplåt (för det är inte samma sak som att blästra brofundament tex…). Be gärna om referenser för att på så sätt förstå om blästraren vet vad de gör eller ej. Priserna varierar såklart, men i slutändan är det ju småpengar mot vad en förstörd kaross (som man lagt hundratals timmar på) hade kostat att ersätta. I mitt fall undersöktes ett gäng olika metoder för att få bort färg och rost. Allt från syradoppning (som tyvärr vara alldeles för dyrt) till kolsyreblästring, sandblästring osv.

Sandblästring är omtalat, och det finns många åsikter om det på nätet. Plåten slår sig, man har sand i karossen för all framtid osv. Plåten slår sig definitivt. Det beror på värmebildningen när blästermediat träffar plåten, samt det höga trycket i sig som bidrar till att hamra ut plåten. Våtblästring kan vara en idé men det verkar ändå som att själva hamringseffekten är den stora faktorn till att plåten slår sig. Eftersom vatten får karossen att rosta igen, är hederlig sandblästring en ganska smidig lösning trots allt… Släta ytor (karosspaneler) skall inte blästras. De kommer slå sig för mycket och det är helt enkelt bättre att slipa dessa.

I mitt fall föll valet på Ahnelövs Industrimålning strax utanför Malmö. Ett företag som det visade sig vara lätt att ha en dialog med parallellt med arbetet gjordes. Dessutom är de vana vid att blästra bilkarosser vilket såklart är ett krav i sammanhanget. Jag hade möjligheten att få inspektera karossen efter att den blästrats men innan den grundades, vilket gör att det är lätt att känna sig trygg och lita på resultatet (grundfärg kan ju dölja missar som visar sig några år senare). Resultatet syns här nedan och bilderna är kanske inte så mycket att se, men det är ändå den största händelsen hittills i det här projektet – gul färg innebär avslutad rostlagning!

Golv, torped, underrede och kupéutrymme är blästrade. Helt underbart att se detta och i jämförelse med hur det såg ut innan! Den blå tejpen på bilderna är ytor som maskerades innan lackning. Eftersom karossen skall tennspacklas senare, maskerades dessa fogar för att inte behöva rengöras en gång till.

Ovan; Och här i lackerad i vacker påskskrud. Som sagt – underbar känsla att ha hela bilen i enhetlig färg!

Ovan; Karossen är överlämnad till blästerfirman. Där står den för närvarande, varmt och torrt och myser.

När jag ojade mig lite över transporten av karossen till blästerstället på ett forum tog det inte lång tid innan det plingade till i mailen. En vänlig själ från forumet erbjöd, utan tvekan, sina transporttjänster och jag behövde inte lång betänketid innan jag tackade ja till erbjudandet. Det hela utspelade sig någon gång tidigt i våras och mitt svar ”ja, jag behöver hjälp… i september” kanske kunde misstas för att vara lite halvseriöst. Erbjudandet stod tack och lov kvar när vi hördes efter sommaren också.
Så i söndags gjordes försök nummer ett på att få iväg bi… karossen till blästraren. Det blev numrerat eftersom karossen helt enkelt var för fet för att få plats under kåpan. För mycket stillasittande i kombination med alldeles för stor konsumtion av tunnplåt och svetstråd verkar ge upphov till av metallfetma. Nu blir det med andra ord boot camp under ett par veckor och jag räknar med att få hem en betydligt slankare kaross med snygga muskulösa linjer.

Ovan; Försök ett gjordes på en söndag. Underbart höstväder och karossen ute i friska luften kan till och med få det kallaste pallbockshjärtat att smälta och drömma om lukter av varm asfalt och bränt gummi.

Jaha, när släpet visade sig vara för litet funderade jag på om jag skulle putta bilen till blästraren istället. Det är ju trots allt bara 1,5 mil ungefär och kan inte ta mycket mer än en dag. Nerförsbacke på vissa ställen till och med.
Jag hann inte så långt med tankarna innan, vi kan kalla honom för den barmhärtige samariten, konstaterade ”jaha, det var för litet? Jaja, jag åker och fixar ett större tills på tisdag så testar vi då istället”. En normal person hade ju tackat för sig bara, men det är kul att det finns folk som går all in för att hjälpa andra!
Så ikväll gjordes försök nummer två och denna gången släpades karossen iväg från garaget mot blästraren!

Nedan; Försök två gick bättre! Karossen är lastad och surrad. Några minuter efter denna bild togs bar det iväg!

Äntligen är nollpunkten nådd med andra ord! Nu blir det till att ändra läge på spärrskaftet och börja dra alla skruvar medurs istället! Underbar känsla!

Ovan: Efter 90 minuter såg bilen ut så här. 1,5 bakskärmar och drygt hälften av taket rent från färg. Smidig metod!

En sak som jag inte har sett fram emot var att slipa karossen plåtren. 15 tidigare ägare har gjort sina bästa ansträngningar för att fixa snabba lackjobb med massor av spackel och ett imponerande antal lager färg. Hittills verkar det som om åtta av de 15 ägarna har varit framme med färgsprutan och spackelspaden vilket alltså resulterar i åtta lager färg, spackel, grundfärg och slipgrund… Ja, det blir nog några kilon som sparas när allt det här försvinner.

Att gå på färgen med 80-slippapper, eller negerkrull tar inte bara lång tid. Det skitar ner, bullrar och är allmänt obekvämt. Det var i samband med en rostlagning (och värmen från svetsningen) som jag noterade att färgen släpper väldigt lätt med hjälp av värme. Man kunde lyfta bort hela lagret färger med hjälp av en spackel. Man behövde inte ens ta i, utan det räckte med att sticka in spackeln under och lyfta bort färgen. Lite som att dra av det nya kreditkortet från pappret som banken skickar ut…

För att få värme i plåten kan man använda en IR-värmare som är avsedd för att torka billack (inte balkongvarianten med andra ord). Nu är det väl inte så många som sitter på sådana i sina hobbygarage, men en värmepistol funkar alldeles ypperligt.

Nedan: B-stolpen skrapas. Bilden är mest tagen för att man ska få lite uppfattning om hur enkelt det faktiskt är… En smal spackel med lätt rundade kanter är allra lättast att ta färgflagorna med.

Ovan: På stora ytor så som tak bör man nog vara lite försiktig med att steka på för mycket värme. Taket togs istället i två omgångar.

Nedan: Hellre fort än noggrant – taket måste ju ändå slipas, och därför är det onödigt att lägga tid på att ta de sista kvadratcentimetrarna.