BLOG
Publicerat den
Konbana, Ljungbyhed – med film!
Men vad är nu detta tänker du? Ska det bara köras plötsligt?
Faktum är att sommaren peakade här någonstans. Måndagen blev det körning på knutstorp, och på efterföljande lördag var det dags för konbanekörning med Miataklubben på Ljungbyhed. Denna gången som betalande medlem. Och denna gången skulle bilen pressas. Ordentligt.
Syftet var såklart och se att allt höll – konbana är ju extremt bra för ändamålet – hastigheterna är relativt låga och där finns inga hårda saker i närheten. Helst skulle något gå sönder, så att man vet att man verkligen pressat den max.
Ovan; Kvällen innan konbana. Fixa lite med gnisslande bromsar. Tre skruvar totalt, är allt som behöver lossas för att få ut beläggen. Centrummutter till hjulen, och två skruvar på oket. Tämligen lättmeckat.
Nedan; Vädret kunde man inte klaga på i alla fall.
Ovan; Anlände lagom innan förarmötet på morgonen. Insåg att jag var enda utomstående föraren, med tiotalet miator runt om kring mig. I klassen ”häckigast bil” är undertecknad ohotad vinnare i. ”Kul med amerikanare, har du gjort nåt med den annat än fälgarna?” Well..
Sen var det dags – bara att lina upp och vänta på sin tur. Några sedvanliga varv krävdes för att hitta bromspunkter, lära känna banan (och bilen, inte att förglömma) och därefter så sakteliga börja kunna flytta upp farten för varje varv. Det är känt vid det här laget att fjädrar och krängningshämmare kunde varit bättre, men syftet med denna körning var ju mest för att försöka ha sönder bilen. Eller rättare sagt, få förtroende för att den håller ihop så att man kan börja pressa den på bana också.
Ovan; rätt mycket rattrost som behövdes bli av med, men fram emot eftermiddagen infann sig någorlunda konsekventa 31-tider och ett 30,8s som dagens snabbaste varv. Där fanns miator som var snabbare, men även miator som var långsammare vilket ändå är ett ganska gott betyg till bilen.
Bilen går bra, inget snack om det. Ingen tvekan öht vid turn-in och det saknas inte grepp. Efter lite justering på bromsvågen så var det även bra bromsar. Det är tydligt att krängingshämmare saknas som sagt, och fjädrarna är för hårda fram och för mjuka bak. Bilen upplevs inte som stötig, utan snarare ”fast”. Men det är delvis svårt och provocera ut bakvagnen i tighta partier – krängnigshämmare står på vinterlistan.
Ovan; Ja men självklart måste det finnas film på en sån här händelse! Satte dagens bästa tid på ett av de filmade varven, därav ”yes”.
Nedan: På väg hem. Kanondag! Allting höll, bilen gick precis lika bra hem som dit. Den marschar på riktigt bra i motorvägstempo och motorn har ett härligt register – det saknas aldrig vridmoment…
Årets sista tur
Sådärja, nu är årets sista tur avklarad. Sorg i hjärtat faktiskt, ovan känsla för någon som spenderat mycket tid på pallbockar senaste säsongerna. Men ett par timmar på småvägar i bokskogar och över fält, med 8 grader i luften och vindstilla. Helt perfekt klimat och motorn går såklart extra bra med den kalla luften. Vilken känsla att på i princip tomma 70-vägar kunna ta 90 graders kurvor med lite kontrollerat ställ ut ur kurvan, samtidigt som man hör motorn vråla.
Nedan; Bilen var för några veckor sedan hos Japtuning för att mappa körbarhet. Sedan dess är det en helt annan bil. Från att kunnat stoppa i sjätte växeln i 100km/h, kan man numera lägga i sexan i 70 (1300rpm ca) och segdra den upp till 130km/h utan någon som helst tvekan eller hostande. Bilen gick från att vara ganska yxig och bråkig i vanliga hastigheter till att nästan bli som vilken pendlarhink som helst.
Nedan höger; Bilen har delvis gått som bruksbil nu under hösten. Lite raggarvarning på utseendet, men man vänjer sig. På bilden besöktes Hornbach för diverse inköp till husrenovering. Tordes inte köra drive-in med tanke på vändradien, men annars gick det smärtfritt.
Nu börjar pallbockssäsongen officiellt med andra ord, och att-göra-listan saknar inte punkter.
- Nya fjädrar med korrekta hårdheter ska dit och krängningshämmare skall tillverkas, en riktigt corner weight och hjulvinklar skall också fixas fram. Det här kan göras på ett enkelt sätt, eller ett krångligt. Med tanke på historiken i detta projekt, kommer det göras på ett djupgående och krångligt sätt.
- Innerskärmar fram ska dit. Självklart är det inte bara och skruva dit ett par original, det hade ju varit för enkelt. Nej, de måste såklart byggas om! Dessutom skall nya hjulhuskanter byggas om och tightas till mot hjulet också, så det här blir vinterns stora jobb.
- Styrning skall uppdateras i form av lite förebyggande kylning av elservot. Många verkar få problem med överhettning av dem vid banåka, så detta görs i förebyggande syfte
- Växellådan måste ner för allmän översyn samt shimsning av växelgafflarna
- AC hade ju varit ganska skönt inför nästa säsongs eskapader
- Allmän service i form av oljebyten, vaxa hjulupphängnignarna och sånt där 😉
- Ja, sen var det den där lilla grejen med utseendet också. Samma nyans på alla paneler hade ju varit fint.
- Och såklart… en hel del småfix här och där som sannolikt kommer ta 80% av tiden men bara ge 20% av vinterns resultat…
Ovan; Innerskärmar har införskaffats. Kommer såklart att moddas…
Knutstorp!
Vilken sommar! Lite har hänt, även om vädret delvis varit… utmanande när man har olackerad bil.
I augusti besöktes Knutstorp med avsikten att träffa lite vänner som var på trackday där. En halvtimme efter ankomst kom frågan ”Vill du köra?”. Nä men alltså, jo men nej alltså jag har ju inte anmält mig, har ingen SMA-licens (personskadeförsäkring typ) osv. Kan ju inte riskera alla andra…
Bilen hade dessutom gått fyra timmar sedan besiktning – knappt inkörd ens.
”ja, men om vi stänger av banan då. Vill du köra då?”
haha, well. Vad svarar man liksom på det där? Såklart man vill.
Banan stängdes och jag fick fem fria varv. Bilen hade rullat ca 4h efter besiktningen (varav en timme var till Knutstorp och en halvtimme var från besiktningen…), hjulen pekade åt alla håll och total avsaknad av vettigt chassi (inga krängningshämmare öht och lite fjädrar som fanns i garaget). Men vad gör det? Bara känslan att vråla lite V8 och känna på den var ju grymt.
Ett stort tack till arrangören, SVGK, som insisterade på att jag skulle köra lite. Otroligt tacksam för denna unika möjlighet!
Ovan; Camber! Camber är kul! 3,2° 
Ovan; Rakan, skickar i trean, fyran, femman, 7000rpm. Strax under 300km/h innan inbromsningen. Plockar tre placeringar under inbromsning och lyckas ta ytterligare en på yttern genom kurvan.
Eller… well. Det var kul att köra iaf!
Episk händelse!
Yes, en episk händelse behöver presenteras i det här långtidsprojektet.
Den 22a juni, kl 14:03 passerade Pontiacen godkänd registreringsbesiktning. Så när som på en undermålig handbroms är den numera fullt laglig att frambringa på allmän väg. Helt otrolig och obeskrivbar känsla att ha förvandlat blandskrotet som varit fast i garaget, till en fungerande bil!
Projektet påbörjades den 21 maj 2009 och blev körbart igen den 22a juni 2023. Det var tänkt att det skulle ta 8 år ungefär, men lägenhetsrenoveringar, husprojekt, familj osv gjorde att det drog ut på tiden. Det är egentligen strunt samma, för numera är bilen körbar och därmed den allra största milstolpen är klar. Besiktigad med alla modifieringar och korrekt effekt, precis som var planen från början.
Hur många 14-årsprojekt känner Du till som har blivit klara? Mmm, precis. Ganska få. Så det här är stort.
Men denna bilen är äntligen klar! Nu väntar en sommar av utsortering och därefter får vi se vad som står på att-göra-listan i höst. Nice-to-have är tex nya skärmkanter fram, innerskärmar fram, AC etc. Men jag gissar att det finns åtgärder som pockar på uppmärksamhhet långt innan sådana lyxvaror kan få prio.
kofångaren
Kofångaren har suttit temporärt sedan karossen blev rostlagad. Trycker man på den med fingret så flexar den åt alla håll och kanter, så det är hög tid för lite stabilare fästen.
Grundtanken var att bygga kraschboxar som absorberar en del av energin vid en eventuell smäll, men pga geometriska skillnader mellan infästning i kofångare och kaross (där rambenet sitter) gjorde att formen på boxen blev asymmetrisk. Det gör att den sannolikt deformeras uppåt, dvs inte som ett dragspel (som det var tänkt). Oavsett vad så är det ju bättre med en box i aluminium, än en stålbox så nu blev det som det blev.
Ovan; Till vänster skymtas infästningen så som den såg ut tills nu. Kofångaren justerades in minutiöst mot karossen, och därefter lossades fäste och kofångare i en bit (där kommer finnas gott om justermån i långhålen i karossen, men det är bra att hamna i mitten av långhålen från början…). Eftersom kofångaren är i det skicket den är, så svetsades fixturen helt enkelt direkt i kofångaren. Därefter kunde aluminiumpusslandet börja.
Nedan; och med minutiös inpassning, menas verkligen minutiös inpassning. Som med alla andra prylar på karossen så var den inte helt symmetrisk, vilket löstes genom några snabba snitt med vinkelslipen och ett par varsamma smällar med spett och slägga. Både området runt nummerplåten, och hörnorna i ytterkant fick göras om. 
Ovan; Hoppar lite framåt här och konstaterar att nytt fäste blev lite mer stabilt än det gamla. I fantasin skulle det där som sagt bli en symmetrisk box, men pga att rambenet i karossen sitter lägre än kofångaren så blev formen snarare en svanhals. Får låta bli och krocka helt enkelt.
Nedan; Skruvar svetsades direkt i kofångaren. Kan ju bli svårt och kopiera det till framtida glasfiberkofångare tänker man direkt – det jagas ju vikt, och då är såklart en stålkofångare trist att ha, men en komposithistoria erbjuder inte mycket krockskydd med tanke på att tanken ligger precis bakom. Däremot kan kanske en aluminiumkofångare vara en bra kompromiss, och då är det ju enkelt att svetsa skruvar i den också.
Svetsarna blev bra. Svetsa tjockt gods är verkligen terapiarbete.
Nedan; För att inte sidorna skall fladdra för mycket låstes dessa med en enkel, originalliknande lösning. Högra bilden visar att kofångaren numera sitter flush med plåten, där originalet snarare sticker ut 3-5 cm på sidorna. Estetisk modifiering primärt, men ger ju också bättre äääääääero!
Ovan: Så var det den där grejen med att bli bogserad också… Normalt sett blir man ju alltid bogserad i färdriktningen när man fått stopp på gatan. På bana är det dock inte alltid samma sak med tanke på att bilen skall bort fortast möjligt och dessutom högst sannolikt står nedgrävd i leca. Därför hade det varit skönt med en rem men enda placeringen som är möjlig är vid rambenen och titta, där sitter det två eldkastare också!
Provade flera lösningar, rem, avgasklämma (mest som prototyp) och kinastylingögla. Gick faktiskt bet här, och fick tills vidare använda kinaöglan… Tror den kostade 32kr inkl frakt, så förväntar mig inte mer än en bogsering innan den behöver bytas.
Nedan; Ett exempel på tjinesisk H7/h7-passning, och folk är rädda för att de kommer ta över världen…
Glappet gjorde att öglan skramlade omkring lite hur som helst. Och godstjockleken hade inte hjälpt öglan att göra den starkare… Ny hylsa svarvades, hål brotchades och allt pressades samman med liten klick fett. Helt annan känsla i den nu efteråt.
Nu kan det snart vankas provtur! För nu går det att bogsera bort bilen från åkern när kurvan kom för fort.
Det blev ytterligare temporär montering i ett av de befintliga infästningshålen för kofångaren (krockbalken sitter precis bakom). Den får sitta här tills att sandplåten under kofångaren är tillverkad.
Det varde ljus
Även all el måste bli klar för att kunna besiktiga. Så det var bara och sätta igång. Eftersom den här bilen bara ska få lite ’diskret’ modernisering på utsidan så är belysning en subtil modifiering. Dessutom (brukar) det bli bättre om man adapterar ny teknik istället för att återanvända det som var nytt för femtio år sedan.
Ovan: Det här är delvis snabb-fix, för nu måste det snart bli lite åka på sommaren och inte bara skruva. Ett helt 3D-printat positionsljus fram – fördelen med och köra gammal bil och slippa allt vad E-märkning heter. Bestående av 11 delar. Gul blinkers i yttre ramen och vit DRL i krysset, som kommer täckas av kromsargen. Reflektorerna blev quick-fix för att kunna komma vidare – de kan uppdateras i lugn och ro efter bilen är besiktigad. Då blir det frästa reflektorer i aluminium, men tills vidare blev det printade med aluminiumtejp ovanpå. Funktionen är lika bra, utseendet är det inte. Bakljusen är uppdaterade sedan innan – säkerhetstänk här, där olika delar av ljuset tänds vid positionsljus respektive bromsljus (positionsljus på bild, bromsljus tänder allt annat). Allt för att inte få påhälsning i baken från någon instagramsurfande testosteronstinn betahanne som inte var uppmärksam…
Nedan; Har gått igenom en ansenlig mängd olika former och konfigurationer innan jag hittade något som både passade utseendemässigt och ljusmässigt.
Nedan: Även sidoblinkers har fått en liten uppdatering. Normalt består det av en yttepytteliten 5W glödlampa i mitten, vilket ger en ljuspunkt där och beckmörkt i kanterna av blinkersen. Svagt ljus också, speciellt på dagen. Här blir det LED, över hela ytan, med diffusor för att få ett helt homogent sken. Kommer synas betydligt bättre och dessutom se betydligt bättre ut.
Ovan och nedan: Lite olika konfigurationer. Positionsljuset släcks automatiskt på den sidan som blinkers tänds. Tänds igen ca 2s efter att blinkersen blinkat klart. Självklart blir det även modernt ”duttblink” med tre signaler om man duttar till spaken.
Ovan: Inte för att det finns så mycket inredning att prata om än, men om all el ska bli klar så ska all el bli klar – så även innerbelysningen. Det blev lite operationssalsstuk på innerbelysning. Får montera lämpligt motstånd för att minska ljuset lite, men nu är det jämnt ljus överallt; på marken när man öppnar dörren, i taket, i fotutrymmen samt även i taket bakom stolarna.Takslingan kommer glöda väldigt svagt gult vid körning nattetid. Eftersom knappar och reglage saknar bakgrundsbelysning kan det vara trevligt att ha ett svagt sken i kupén för att slippa gissa vilket reglage man drar i. Innerbelysning är tänd 20 sekunder efter man stängt dörren, eller släcks automatiskt om man startar motor/låser på fjärren. Fett modernt.
Nedan: Även bagaget har fått sig lite belysning. Perfekt när man står och felsöker bränslepumpen vid vägkanten i lätt duggregn kl 03:00 en torsdagnatt. Eller nej, just det ja – styrsystemet varnar om bränslepumpens förbrukning skulle avvika från normalt, långt innan den går sönder. Gud alltså, tänk så mycket moderniteter man kan pracka på en gammal raggarpråm.
Nedan; Nummerskyltsbelysning och positionsljus fixat. Saknas bara lite plåtpaneler för att bli av med Dart Vader-stuket.
Ytterdörrhandtagskonstruktören
Som det nämnts tidigare – det är endast små små modifieringar på utsidan! Ett otränat öga ska ta bilen för att vara original, så när som på fälgar och sänkning. Inget fel på originalhandtagen egentligen – yxig design, gjorda för en hand som kan hålla en 450-grams hamburgare mellan tummen och pekfinger, samt ett härligt metalliskt ljud. Köpte till och med nya original (GM har använt dem i produktion mellan 1955-1991!) för 10 dollar stycket.
Men de är inte så äääääärodynamiska, och så kan vi inte ha det.
Nedan; Istället blir det Chris Bangle-designade handtag från ett italienskt fullblod (de är ju röda!). Eller halvblod snarare. Eller Shetlandsponny om man ska vara lite mer exakt – Fiat Barchetta. Antagligen det minst fula som kommit ut från Bangles ritbord…
Ovan och nedan: Det här blir lite invecklat, och det saknas egentligen en före-bild. Men eftersom handtagen har mekanismen i fel plan, behövde något göras. Original trycker de nedåt när man drar i handtaget, men för att de ska funka med Pontiacen så måste mekanismen trycka inåt istället. Även slaglängden behövde justeras, men det kan göras på länkaget mellan Pontiacens originaldelar och det nya handtaget.
I alla fall; alla saker återanvändes, men vipparmen fick en ny, 3D-printad, infästning (nedan) 90° från tidigare plan. Returfjäder osv återanvändes, och länkaget mellan vipparm och handtag fick också vridas. Komplett lösning (ovan) är nästan svår och se att den blivit modifierad. Detta är en lösning som hade varit betydligt krångligare för 10 år sedan, innan 3D printrar hade fått sitt genombrott.
På bilden är det fortfarande prototypplast, men slutresultatet blir tillverkat i kolfiberarmerad ABS.
Nedan; Även låskistor rengjordes från femtio år gammalt smuts och färgdamm från ett antal olika omlackeringar (för ingen av tidigare ägare verkar brytt sig om att demontera bilen när det skulle skvättas på ny färg). Viss skillnad på gammal och ny – det är bara avfettning och varmt vatten…
Även centrallåsmotorer monterades, såklart. Vem orkar hoppa in i bilen och SEN låsa upp dörren till passageraren år 2023 liksom?
Nedan; Såklart har även dessa fått sin beskärda del av 3D-printade detaljer. Gaffeln på låsmotorn förlängdes, så att den passar slaget på pinnen till låset. Även här är det kolfiberarmerad polycarbonat.
Nedan; Länkaget till låspinnen på insidan av dörren har söndersmulat för längesedan och hängde verkligen på tre kvart. Man kan såklart köpa nya om man vill, men så här enkla bitar tar i ärlighetens namn längre tid att googla fram, klicka hem, vänta på frakt och sen packa upp något med tveksam GM-passform än att ta några mått, rita och trycka på print. Kolfiberarmerad PC än en gång.
Nedan; Plastchassiet till handtagen var dubbelkrökta (konvext i längsled, samt vridet), och Pontiacens dörr var rak. Dvs passform blir sådär. För att råda bot på det, värmdes handtagen upp och riktades. Krävdes obekvämt mycket värme för att ”minnet” i dem skulle försvinna.
Passade även på att rengöra elhisskenorna. Det har aldrig gjorts. Aldrig. Plötsligt löper hissarna så enkelt och smidigt att det nästan blir giljotinvarning på rörelsen.
Den lever!
I höstas togs första provturen som var längre än några hundra meter. Totalt blev det två pass och ca 2h körning per pass vilket var extremt nyttigt inför vinterns att-göra lista. Känseln är ju såklart på topp första timmarna och det finns ingen tid att hinna sortera körintryck osv. Istället lyssnar man efter allt klonk och skrammel och funderar över vad som kommer lossna först. För klonk och skrammel fanns det gott om…
Ovan; En tom 70-väg, någonstans i Skåne en sexgradig novemberdag.
Lite snabb garagetid löste bland annat skramlande belägg (som tjöt så fort man vred på ratten), studsiga dämpare (släppa lite rebound), lite shims för att bli av med en gnisslande kopplingspedal och lite annat smått. Saker som inte löstes var bland annat ett avgassystem som ligger liiiiiite för nära någonstans samt gnisslande länkarmar i bakvagnen. Det sistnämnda sliter förhoppningsvis in sig efter några mil. Avgassystemet sliter nog inte till sig…
Andra passet fanns dock den möjligheten. Nu är det såklart allmän väg med en nybyggd bil, så det är lite svårt att utforska allt bakom 0.3G. Men med tanke på förutsättningarna vad gäller chassi (inga krängningshämmare, fjäderkonstanter är vad som fanns liggande i garaget, hjulen pekar åt alla håll osv) så känns den väldigt bra. Solid. Första intrycket är att den är tight och direkt – styrningen på 2.1 rattvarv hjälper såklart där. Den svarar bra på stötdämparjusteringar och den känns stabil i högre farter.
Och den bromsar. Den. bromsar. något. heeeeelt. sinnessjukt. bra. Helt otroligt nöjd med bettet i bromsarna för närvarande. Manuella bromsar på en relativt tung bil (ca 1350kg som den står på bilderna).
Att sitta inuti en plåtren bil förtar lite av känslan dock, för det bullrar rätt bra. Lite som att sitta inuti bastrumman på valfri hårdrockskonsert. Så planer för i vinter innefattar bland annat lite temporär inredning högsta prio, tillsammans med en rad småfix. Finns det tid över till våren så står innerskärmar fram högt på önskelistan, för hela motorrummet är fyllt med bromsdamm efter några timmars körning…
På återseende!
Nedan; Spontanbild från september när det också blev några hundra meter körning för att testa att allt höll.
Panharduppdatering
I samband med att bilen provkördes, insågs en liten designmiss. Fästet för Panhardstaget i dedionen, som lite snabbt flyttades ut (dvs bakåt i bilens färdriktning) eftersom det tog i det tvärgående tidigare satt utanför däckets kontur. Lite onödigt spännande vid branta vägbulor osv.
Ovan; Redan när hjulet står på vaggan, är det tydligt att plåten riskerar att ta i saker som kommer för nära. Trist att kapa i målade detaljer, men så är det ibland.
Nedan; Före och efter. Plåtar bortkapade och nya plåtar svetsade direkt i dedionröret. Bussningen är numera liggande istället för stående och skruven kan shimsas på rätt höjd istället. En bricka mellan skalle och bussning ska till för att förhindra att bussningen kan trilla av skruven och ner i backen. Nu blir i princip justerbarheten oändlig (för det är ofta man justerar höjden på panhardstaget i tiondels millimetrar… #overengineered )
Luftrenare
Luftrenare ja… detta aber. Denna bil har aldrig fått ha ett vettigt luftfilter. Det har antingen varit för litet, för dåligt eller suttit fel. Mycket beror på platsbrist under huven samt låga prioriteringar. Eller nej. Allt beror på platsbrist.
Men nu är ju motorn sänkt ca 60mm jämfört med original, så nu borde det gå att få plats med ett vettigt luftfilter!
1
Ovan; Så här var ambitionen! Med Ram-Air huv så ska såklart filtret vara kopplat till kalluftsintagen. Hade ju kunnat utgå från en originalrenare (som kostar några månadslöner numera), men motorn är ju tillbakaflyttad ca 20cm och dessutom offsetad åt passagerarsidan. Så det var inte att tänka på ens.
Istället fick det bli en tvåstegsraket – först en fungerande lösning och därefter inkopplad huv som nummer 2. Som synes blev insidan ganska komplex för att vara riktigt låg och kunna använda så högt luftfilter som möjligt.
Nedan; Gjutform printades. Otroligt smidigt att kunna rita släppvinklar i CADen och sen bara trycka på print.
Gjutning gjordes och nej. Den blev inte bra. Den släppte inte ens från formen, trots alla möjliga försök. Lärdom: designa gjutpluggen betydligt mindre styv, så att det är enklare att vrida den lite så att det gjutna släpper.
Ovan; Suck. Det blev alltså inget vettigt luftfilter denna gången heller… Men det var som att högre makter såg misslyckandet och försökte pigga upp, för samma kväll lokaliserades en gammal nascar-luftrenare på Marketplace bara 15 minuter från garaget. Den hämtades samma kväll och se hur bra det blev!
Får ”bara” plats med 3″ högt filter och det blir ingen inkoppling i huven inom närtid i alla fall. Men den är i kolfiber och väger typ 150 gram. Bara en sån sak!
Nedan; Men huven och staget i motorrummet behövde masseras. Positionerna snörades upp utan huv, därefter lades huven på och snörena överfördes till denna.
Nedan; Med rätta koordinater kunde alla sakerna mallas upp och konstateras att… inget passade. Nytt stag byggdes. Främst för att (om man tittar på bilden på motorrummet högre upp) så hamnade förarsidans infästning under gångjärnet till motorrummet. Konstruktörsjäveln skyller på att huvgångjärnen inte fanns med på ritning. Och byggaren skyller på att han bara följde ritningen. Och montören gjorde bara som de andra sa.
Extremt irriterande, speciellt eftersom detta är ett enmansprojekt.
Ovan; Notchat lite rör, samt svetsar det på plats. Liiite pilligt och komma åt, men smidigt med stora motorrum där man kan stå.
Nedan; Luftfiltret moddades för att passa i nya motorrumsstaget. Skyddsmask och vinkelslip, utomhus…
Ovan; Tadaaa! Blev väldigt bra Huven ska kopplas in i framtiden, men en annan insugslösning hägrar också, så får se vilken prioritet arbetena får.
Motorhuv pt3
När alla modifieringarna var klara, var det dags att göra reparationerna av huven. Den har reparerats tillräckligt bra för att orka några säsonger (men inte tillräckligt bra för att klara en slutgiltig lack) och därefter är planen att gjuta av den. En glasfiberhuv (för gata) ska inte väga 25kg, utan typ max 7kg.
Ovan; Någon kreativ tidigare ägare hade lånat ventilationsgallren, så nuvarande plåthuv fick agera mall för avgjutning av en enklare form. Det blir inga ventilationsgaller i framtida huv dock.
Nedan; Därefter fästes formen på nuvarande huv och sen plastades det på bilderna från insidan av glasfiberhuven. Ett ”tunt” lager spackel får stå för slutfinishen.
Ovan och nedan; Vid närmare granskning verkar huven ha lossnat från en bil. Där är massor med sprickor kring huvgångärn på undersidan, hörnorna är sönderslagna osv. Eftersom yttre och inre skinn hade släppt från varandra, så limmades detta och fixerade med skruv och mutter under härdningen. Lite brutalt kan tyckas, men det extra plastjobbet efter borrhålen är försumbart… Styvheten i huven blev betydligt bättre än tidigare.
Hörnorna reparerades med samma form som användes till ventilationsgallren.
Nedan; Eftersom motorn är tillbakaflyttad, krockade förstärkningarna i huven med luftfiltret, så lite kreativitet behövdes här. Efter lite funderande, delades balken som var i vägen för luftfiltret och skiftades sida, samt anslöts till en bakre befintlig balk istället. Tittar man på högra bilden, så ser man det ljusa området där balken blivit bortkapad, samt kan ana de två stumparna som vänder upp och ansluter mot ventilationsbalken. Avslut på kapningarna 3D-printades och plastades in för att få snygga avslut på kapningarna. Med lite färg på, så kommer detta vara svårt att upptäcka för alla utom originalfantasterna.
Nedan; Kapat ur sprickor, rensat bort gamla lagningar och plastat skado, grovspacklat och grundmålat. Att få finish på den här huven innebär mycket mycket jobb, så tiden får utvisas vad som skall göras.
Nedan; Stämningsbild… Nu är huven tillräckligt bra för att sitta på bilen ett par säsonger och därmed avslutas jobbet för denna gången. Finishen passar resten av bilen rätt bra, så den lämnas som den är också.
Motorhuv, pt 2: Huvlås
Huven, som egentligen hade velat fortsätta sin återvandring till moder natur, har fått huvlås också. Det finns kinakopior på dessa, men det kan vara värt att lägga lite extra pengar på originalet istället, eftersom en öppnad huv i typ 200km/h ger en onödig dimension av vardagsspänning till bilkörandet. Dessutom kan det repa lacken.
(om du inte läst det tidigare, så ska huven gjutas av. Dvs allt arbete med denna är bara förberedelser inför slutgiltig huv)
Ovan: Placering fick bli där det fanns bra stadga att fästa låspinnen undertill.
Nedan: Och så klart innebär det att inget går att montera som tänkt längre – för på undersidan satt det ju en balk. Vilket i sin tur inte gör något, eftersom huvlåset då hamnar på ett styvt ställe. En kåpa, tänkt att täcka det uppsågade hålet, printades. Även en hylsa för att kunna skruva fast låsringen printades – extreeeeemt smidigt att kunna skriva ut egna verktyg!
Nedan; Hål har sågats upp, och läcklock monterats.
Ny huv! Eller nja, ”ny” huv. Pt.1
Nä men titta! En Ram Air-huv! En kompis, kompis, hästskötares, brors barndomskamrats universitetslärare visade sig ha en Ram Air-huv liggandes. Den coolaste huven som någonsin gjorts till Firebirden, och som dessutom inte växer på träd längre.
Han var lite osäker på skicket, men jag köpte den utan tvekan ändå. På telefon. Från en annan del av sverige. Typ runt 2015. ”Jag ska ha den, jag hämtar den när jag har tid”. Den hämtades slutet 2020 och har legat i garaget sedan dess…
Egentligen hade det nog varit bättre om den där huven fått fortsätta sin påbörjade förmultningsprocess. Men vad skulle jag då ha och köra med? Formula/Ram Air-huven var ju GMs sportigaste huv – separata intag för kalluft till motorn, och gjord i glasfiber för att ”spara vikt”. Lättviktshuv? Nja, på fel sida om 25kg väger den, och plåthuven väger 28kg. Antagligen var det snarare att de där luftintagen inte gick att pressa i plåt som gjorde att materialvalet föll på glasfiber.
Nedan; SKREEEEEEEHH!!! BRAAP BRAAAAAAP BRAAAAAAAAAAAAP! Man kan nästan känna vindbruset när Pontiacen når Mach 1 och motorn skriker GE MIG MER LUFT. MEEER LUFT!
Nedan: Luftintagen (som är igenpluggade original!) har ett eget kanalsystem mellan övre och undre plåt på huven fram till dessa två hålen i bakkant. Ett smidigt system som försvinner när man lyfter upp huven. Mitt problem är ju att motorn är flyttad ca 20cm bakåt, vilket i sin tur gör att inget passar längre.
Här behövdes lite CAD, så för att förenkla det hela, gjordes en enkel mätfixtur mellan lufthål i huven, spjällhus och ett par andra referenspunkter i chassit.
Ovan och nedan; Därefter 3D-printades en testbit för och se att det passade som tänkt. Det visade sig bli en rätt komplex luftrenare om man ska pricka hålen i huven. Och stor. Fler testbitar printades för att verifiera att inget tog i.
Ovan; Efter att ha testat och testat togs beslutet att börja med oinkopplad huv. Dvs vanligt luftfilter inuti motorrummet med andra ord. Därmed började gjutformar printas (nedan)
Nedan; och sen var det dags att plocka fram kemikalierna. Att plasta må vara smidigt för att skapa prylar, men fy fasen vilket slabbande det är.
Vibrationer
Något som var uppenbart vid mappningen var att där fanns vibrationer som definitivt var över vad som är hälsosamt. Eftersom alla motordelar balanserades separerat från svänghjul/koppling när den byggdes (vid tidpunkten hade inte koppling och svänghjul köpts, samt att framtida uppgraderingar inte skulle behöva medföra ny balansering av motordelarna), misstänktes tryckplatta (som köptes begagnad) samt svänghjul (som lättats i CNC svarv). Lätt och vara efterklok och inte balanserat dessa direkt, men tanken föll aldrig in när prylarna köptes.
Ovan; Avgassystemet ut. Låda ner. Riktigt så enkelt var det inte, men relativt enkelt. Lådan är ett as med sina 55kilo dock. Men ner kommer den alltid…
Ovan och nedan; Pilotbussningen noterade onormalt högt slitage. Det kan berott på att installera lådan sällan är synonymt med hög precision – in under bilen, lägg lådan på knäna och kasta upp den och sikta. Brukar fastna efter några försök… Här finns viss förbättringspotential.
Installerade ett kullager istället. Vinkelkontaktlager var planen från början, men pga storleken på vinkelkontaktlagret så saknades några tiondelar i befintlig pilotbussning (och därmed hade hålet i vevaxeln behövt förstoras – nej tack) så fick det bli ett traditionellt kullager istället.
Känner du igen den där känslan av när man svarvat exakt rätt tusendel för att atomerna ska gripa tag i varandra och kullager och mässingshylsa blir ett. Enkelt att installera och i princip omöjligt att få ut. Man ska bara ta den där extra tusendelen…. …SOM RÅKAR BLI EN HUNDRADEL OCH DET SATANS K*KLAGRET BARA TRILLAR UT UR HÅLJÄVELEN?!?!?!
Fick en hårdlödningssats för ett par år sedan och den kom till användning nu. Efter ett provförsök blev det bra och hylsan var räddad.
Ovan; Svänghjul och koppling nere. Vid noga granskning av tryckplattan (begagnat inköp) så visade det sig att någon visst hade borrat lite extra hål på den, antagligen för att balansera hela motorpaketet – hålen i flänsen är original. Nedre hålen i bild är det inte. Borrade hål svetsades igen, och svänghjul och tryckplatta skickades till JE Balans & Motor i Vetlanda. Bra och noggrann kille!
Nedan; Det visade sig finnas fler fel – många bäckar små… Skruvarna till svänghjulet saknade visst styrning och gav någon tiondels glapp. För att förhindra detta, tillverkades skruvar med styrning så att svänghjulet alltid hamnar i exakt rätt position. Monteringsläget indexerades också, då alla hålen sitter symmetriskt, mest för att det är akademiskt rätt.
Svänghjul och tryckplatta balanserades var för sig och även om det är oklart om det här var det enda felet i skrivande stund, så är det definitivt en bidragande faktor! Eller vad sägs om ca 180 grams obalans på tryckplattan (efter att jag svetsat igen hålen – dvs gissningsvis ännu mer innan!). Efter lite snabbinskaffade kunskaper i ämnet, verkar man vilja ligga +-4 gram för att kalla det balanserat.
Svänghjul var ”bara” några grams obalans, men även här justerades det något. Numera är båda två långt under 4 grams obalans.
Ovan; Svänghjulet tillbaka i bilen, balanserat och klart! Otroligt snabb service från JE Balans. Gick nästan med vändande post tillbaka.
Passade på att ta hål i sprängkåpan för att kunna lossa muttern på slavcylindern till kopplingsarmen och därmed ta ner den utan att ta ner hela lådan om det skulle behövas. Lämplig gummitätning ordnades fram också.
Nedan; och så var det den där grejen med att slänga upp 55kg växellåda i den numera kullagrade pilotbussningen. Nja.
Därför köptes en växellådslyft in, och vilken enorm skillnad. Förutom att paketet visade sig vara ca 15mm för högt för att gå in under bilen (vilket löstes med temporär träkloss på domkraften) så är det rena precisionsinstrumentet jämfört med innan. Hissa några millimeter med spärrskaftet och rucka lite. Hissa någon millimeter till, rucka, och den glider in fint. Sen kan man gå och ta en kaffe innan man skruvar fast lådan. Väldigt smidigt.
Nedan; Något som aldrig varit smidigt är att lufta kopplingen. Gjorde en plåt för att kunna trycksätta behållaren, men det funkade sådär. Bakvägen visade sig fungera bättre – moddad oljekanna från Bil***a och pumpa det genom slavcylindern istället.
Vevhusventilation
Vevhusventilationen var tydligt underdimensionerad. Inget konstigt när man tänker efter, nuvarande kärl rymde väl 1dl gaser+vätska ungefär och hann inte separera vätskan från luften innan motorn drog in det. Inget konstigt när man väl börjar tänka på det, men det missades under bygget.
Eftersom alla kärl som såldes antingen var helt tomma inuti, eller klumpiga frästa modeller, så var det enklare att platsbygga en egen. Det är ju bara och beställa lite
Ovan; Gott om plats börjar det bli ganska ont om… Men där finns fortfarande lite outnyttjad luft kring torrsumpstanken, inuti framskärmen. Med lite god vilja får man plats med ett kärl med en total volym av 1,7 liter, vilket borde räcka.
Ovan; Filosofin kring separation mellan luft och olja är ungefär så här; Luft in i tangentens riktning genom stora AN-kopplingen. Sen snurrar den nåt varv i ett smalt utrymme som formas av yttervägg, och innervägg (detaljen tillvänster), innan den fortsätter genom stålfiltret/trasslet (där den olja som inte redan fastnat på väggen och rinner ner, gör det nu istället). Efter diskbollen vänder luften och sugs upp i filtret (mitten) och vidare in i motorn. Oljan droppar från stålfiltret och väggarna, och samlas i botten. (kom nu ihåg att de kärlen man köper ofta är tomma, eller på sin höjd har en vägg någonstans). Det borde funka som separator.
Nedan; Filter och plastdetaljer hämtades från en vattenavskiljare inom pneumatik. Stålfiltret – ja, det heter egentligen diskboll och köptes på ICA Speedshop. Tvåpack för 27 kronor eller nåt liknande. Högra fotot är insidan, sett underifrån. Skulle tagit en bild med vattenavskiljarfiltret monterat också, men innerdiametern på röret motsvarar ungefär måttet på nedre plastkåpan på vänstra bilden.
Nedan; Självklart går det ju inte att slarva med detaljerna. Bottenplugg, AN6. Svarvad med presspassning och ligger kant i kant på insidan. Svetsades från utsidan, och genombränningen slipades jämn i svarven innan kärlet sattes ihop.
Ovan; I vanlig ordning går det fort på slutet och man missar att dra fram kameran, men nu sitter den på plats. Rostfria slangklämmor håller den tight. 14mm PA-slang mellan motor och tank, AN10 mellan catchtank och torrsumpstank.
Nedan; några detaljbilder.
1. In-luft för att reglera undertrycket i vevhuset. I dagsläget är regleringen inte mer avancerad än att det är en relativt tunn lång slang, som resulterar i ca 0,3bar undertryck. Ganska lagom, och enkelt att ändra genom att justera längden på slangen.
2: Trångt som attans mot ovandelen på skärmen. Specialbyggd AN10-adapter på torrsumpstanken
3: Drog ner en slang från dräneringen till utrymmet där torrsumpstanken också töms. På så sätt kan catchtanken enkelt kontrolleras vid oljebyten utan att behöva plocka av hela framskärmen.
