BLOG
Publicerat den
Författare: Anders
Länkarmen färdigCADad
Nja, nästan i alla fall…
Efter ett gäng olika versioner anser jag mig vara klar med länkarmen och infästningarna till spindel och övriga bärarmar. Vikten hamnade på 4,1 kilo per styck. Jag hade hoppats på ett kilo mindre, men å andra sidan kommer SFRO bli förtjust i den något överdimensionerade konstruktionen. Dessutom kommer den kunna tjänstgöra som skyddsrum under en kärnvapenattack då den är kraftigt överdimensionerad. Skyddsrum för hamstrar eller möss då alltså…
Belastningarna på konstruktionen är ganska enkelt identifierbara tack vare bakvagnens konstruktion – Den längsgående armen tar krafterna från acceleration och inbromsning (det blir till att förstärka den amerikanska Wettexplåten kring infästningen med lite svenskt konstruktionsstål) och de två tvärgående armarna tar hand om de laterala påfrestningarna.
Nedan: Det är just därför man ska börja med att CADa sakerna istället för att gå ut i garaget och värma upp vinkelslipen. På bilden ser man tydligt hur infästningen för länkarmen tar emot fälgbanan. Typisk motivationsänkare efter att man spenderat fyra helger i garaget och slutligen skall sätta på hjulet på den färdigbyggda bakvagnen. Länder har gått i krig med varandra för mindre konflikter än nedanstående…
Nedan: För att få till en bättre infästningspunkt, kommer jag använda ett länkhuvud istället. Det är endast pga utrymmesskäl som det blir så. Ledlager hade också fungerat, men det är tight med utrymme och eftersom belastningarna är så pass uppdelade (Det är bara den där Euler som härskar i de tvärgående länkarmarna, broms- och accelerationsmoment tas upp av den längsgående) kan ett länkhuvud användas utan att få dåligt samvete.
Ovan: En styck färdig länkarm med infästningar för lincolnspindeln och tvärgående bärarmar. Den blev förhållandevis tung, men det beror samtidigt på storleken (ca. 750mm lång). Gjord av 1,5mm, 2mm och 3mm Domex 355-plåt.
Härnäst skall lämplig leverantör hittas som kan ställa upp på att laserskära plåt i lämpliga dimensioner. Sen blir det till att svetsa ihop detaljerna. Lite som att bygga med Lego…
Tio år med samma bil…
En liten parentes, så här i byggtider:
Idag (13:e oktober) är det tio år sedan jag köpte Pontiacen. Jag kommer fortfarande ihåg min reaktion när jag satte mig bakom ratten för första gången…
Min kompis, Martin, som själv ägde en Pontiac Grand Am från 1975 är egentligen den som är skyldig till att jag halkade in på amerikanare innan jag hann odla intresset för italienska bilar (kör Alfa Romeo som bruksbil). Han hade köpt sin Grand Am ett halvår tidigare och efter ett par åkturer i den, blev jag såld. V8-muller är som sagt svårt att motstå, särskilt när det är förpackat i 70-talskarosser.
Efter att körkortet fixats var det dags att, till mina föräldrars stora förfäran, införskaffa bil. Den första bilen som jag och Martin tittade på, var en Chevrolet Caprice från tidigt åttiotal eller sent sjuttiotal, jag minns inte riktigt. En bil som fick mig att börja fundera om det här med amerikansk bil verkligen var rätt spår för mig. Hälften av karossen hade ätits upp av rosten, motorhuven var knäckt på mitten eftersom någon försökt stänga den med för högt luftfilter monterat, inredningen verkade ha varit trasig i 20 år och det låg fortfarande gamla ölflaskor i bakluckan. Sannolikt kvarglömda sedan någon av sommarens cruisingar. Bara ytan på den plåt som hade rostat bort motsvarade ett mindre land…
1999 ägde jag ingen egen digitalkamera, men min kompis Tomas lånade gärna ut sin för att dokumentera bilen
Bil nummer två, var en svart Pontiac Firebird från 1974. Ja, precis, Pontiacen som numera är i min ägo… Jag och Martin åkte ut till ett industriområde utanför Lund. Staffanstorp för att vara exakt. Där, i en industrilokal med tillräckligt dunkel belysning för att inte avslöja de tre olika svarta nyanserna som karossen hade, stod den och väntade på mig – lite lätt dammig och med en dekal i bakrutan som sade ”JOIN FLOTTAN – GO NAVY” som av det gulnade klistret att döma hade monterats någon gång på åttiotalet. Ägaren, som visste hur han skulle få den såld, gick med raska steg fram och vred om nyckeln. Nöhöhöhöhöhöhöhöhöhö… BLAM!! brap brap brap brap brap…. Vilken underbar tomgång! Det dubbla 3,5″ avgassystemet sjöng ikapp med den snörvlande Holleyförgasaren och jag kände ett plötsligt sug efter att bara få hoppa in i bilen, lägga växelväljaren i D och dra iväg.
Dock fanns det ett litet men; artigt uppfostrad som jag är, ville jag presentera den alldeles eminenta idén att jag som oerfaren 18-åring med färskt körkort skulle köpa en 300-hästars monsterbil som förstafordon för mina föräldrar först. Mina föräldrar, som är ganska ointresserade av bilar, fann kanske inte mitt påhitt lika upphetsande som jag tyckte det var. Övertalningen drog ut ett par dagar på tiden innan jag hade deras välsingelse och under denna tiden hann Pontiacen bli såld till en medelålders man i Arlövstrakten.
Egentligen hade inte Pontiacen blivit såld, utan lämnad som inbyte+pengar mot en orange, strippenpreppad (70-73) Camaro. Mannen i Arlövstrakten, som jag tyvärr glömt namnet på, var dock mer intresserad av mina pengar än av hans senaste bilförvärv, vilket gjorde att vi efter lite om och men gjorde slag i saken och bytte. Han fick mina pengar och jag fick hans bil. Aldrig har jag varit så glad över att ge någon 25 000:-.
Första tanken som flög genom mitt huvud när jag satt i bilen och flyttade växelväljaren till D med mina stelfrusna fingrar (fortfarande oktober…), med Martin framför mig i hans Grand Am, var något i stil med ”Amen, var det här verkligen en särskilt bra idé?”. Jag hade ju aldrig kört något liknande och körupplevelsen skiljde sig mer än marginellt från pappas V70 2,4 SE. Det vibrerade i karossen, motorns tomgång var för lågt ställd vilket gjorde att man behövde möta med gasen då och då för att hålla den igång och det luktade oförbrända kolväten. Det tog faktiskt flera minuter att vänja sig och förälska sig i upplevelsen…
Vill du läsa mer historia om mina bravader med bilen bör du fördjupa dig i ”Bakgrund”.
Svingarmsmockup
Efter åtskilliga timmar planering och fundering blev det alltså en individuell bakvagn till bilen. Det gick helt enkelt inte att få till en bra dedionupphängning.
För att försäkra mig om att CADdetaljerna överenstämmer med verkligheten, gjordes en mockup för att kunna testa mot bilen och eventuellt kunna justera dimensionerna innan bearbetat material beställdes. Här på bilden är mockupen fixerad med den underbara uppfinningen silvertejp!
Ovan: Bubblan i främre delen av hjulhuset för bakre bältesinfästningen har tagits bort för att tillåta full bredd på fälgarna. På bilden syns det tvärgående röret som symboliserar bakaxelns kommande position, lincolnspindeln, mockup till länkarmen (samma som på bilden nedan) samt två påsvetsade profiler som agerar nollpunkt vid mätning.
Nedan: I framkant blir det en nylonbussad led från Ballistic Fabrication. Egentligen en off-roadbussning som väger typ 380 kg, men det får gå. Den lär ju i alla fall aldrig slitas ut… Ledlager vill jag helst undvika eftersom det är en gatbil.
Nedan: mock uplänkarm har byggts för att kunna montera hjulet och se hur det sitter i hjulhuset. På den skarpa versionen kommer spindeln monteras i armen med alla tre infästningspunkterna. Länkarmarna som går in mot bilens centrum kommer sedan fästas i länkarmen, inte spindeln.
Ovan: Jag passar på att försöka bli vän med TIG-svetsen när jag bygger mockuper. Det behövs då jag bara svetsat med MIG/MAG tidigare. Resultatet blir rätt OK faktiskt – bra genombränning och till och med snygga svetsar ibland!
Ovan och nedan: Hur tänkte jag nu då? Nja, jag har faktiskt varit fullt medveten om att bakvagnen är något för bred för bilen. Det hade egentligen kunnat avhjälpas med att köpa nya fälgbanor till fälgarna, men fälgkant är snyggt och eftersom jag ändå skulle bygga om hjulhuset (tighta till hjulhuskanten mot kring däcket) så är det inte särskilt mycket extraarbete att bygga ut den ett par centimetrar. Hjulet hamnar egentligen ännu högre upp än vad bilden visar, vilket gör att skärmkanten måste kapas bort – något som jag inte vågar göra förrän bakvagnen är färdigbyggd. Breddningen ska bli diskret och originallinjerna kommer eftersträvas.
Nedan: Dock finns det gott om plats på insidan vilket är bra. Egentligen hade inte bubblan för baksätesbältet behövts tas bort, men det var lika bra att göra det när jag ändå var igång. På detta sätt kan hela hjulhuset utnyttjas om man skulle vilja skaffa bredare däck än 295:or i framtiden…
Nedan: Bakhjulet hamnade 15mm för långt bak och därför behöver länkarmen kortas något. De svarta strecken på karossen är mina trevande försök till att efterlikna plastikkirurgernas anteckningar inför att de ska operera någon. Det blir nog bra. Kanske.
Geografilektion
Att placera infästningarna för bärarmarna, innebar mer än en geografilektion i plåtorientering. Efter en hel del tänkande, ritande och räknande blev det tämligen bra. Jag är långt ifrån någon geometriexpert, men anser mig ha tillräckligt med kött på benen för att kunna komma i närheten av något som fungerar bra. Och om det inte fungerar bra, så låter jag helt enkelt bli att berätta det…
Ovan: På bilden utsätts hjulupphängningen för 2º grader roll. Rollcetrat ligger ganska konstant i förhållande till tyngdpunkten både vid roll och in-/utfjädring. Camberkompensationen är ca 0,5º/grad roll och någon spårviddsförändring att tala om sker inte heller.
Ovan: Länkarmsinfästningarna kommer byggas så att dessa är utbytbara utan att behöva kapa i karossen. Sannolikt hamnar de i samma del som håller diffklumpen, vilket gör att denna enkelt byts ut om man vill testa en annan bakvagnsgeometri, utöver den inbyggda justermånen som kommer finnas. Detta för att underlätta eventuella uppgraderingar/ändringar i framtiden om det nu, mot förmodan, skulle visa sig att Pontiacen inte blivit den ultimata väghållningsmaskinen som jag på fullaste allvar tror att den kommer bli. Jättesnabb ska den bli. Jetesnab. 🙂
Bakvagnstankar
Det nästan svåraste med att blanda in CADkonstruktion i sammanhanget är att mäta upp lämpliga referenspunkter i karossen med godkänd tolerans för att dessa skall vara användbara i CADen. Särskilt när karossen hänger på en vagga. Tack och lov, förfogar jag över en A1-printer vilket gör att jag kan skriva ut många detaljer i full skala och provmontera pappersbiten innan tillverkning i stål görs.
Nedan: Som synes är bilen verkligen konstruerad för en stel bakaxel. Platsen ovanför hjulaxeln är minimal och att montera en traditionell individuell bakvagn med dubbla A-armar sker knappast utan kraftiga ingrepp i karossen. Omregistreringen till ombyggt fordon, gör att jag inte kan börja kapa upp golv hur som helst, utan så mycket av bilens originalkonstruktion måste sparas.
Därför kom det på tal att konstruera en dedionbakvagn. Dels eftersom jag tilltalas av konstruktionen, men även för att dedionbakvagnar brukar kunna göras väldigt kompakta. Efter att ha ritat sju olika versioner som alla var mer eller mindre komplexa, för klena, för tunga eller krävde för stora ingrepp i karossen lades idén på hyllan och istället övervägdes att montera den stela bakaxeln i någon form av trelänksupphängning. Det hade gått att konstruera en bra dedion också men det hade krävt ingrepp i karossen, tyvärr.
Ovan: För att få någon referens i verkligenheten, monterades ett rör där bakaxeln skulle löpa.
Nedan: Istället togs beslutet att konstruera en typ av semiindividuell bakvagn där en längsgående spindel med integrerad länkarm fungerar som tredje infästning. Utöver denna finns två länkarmar som bestämmer camber gain, rollcenter etc. Denna typ av bakvagn är ganska vanligt förekommande på produktionsbilar har jag noterat. Audi TT, Honda CRX, Alfa Romeo 164 m.fl. har alla liknande konstruktioner.
Delarna på bilden är bara ett utkast. Knappast färdigkonstruerade…
Provmontering av hjul
Nja, det är kanske lite tidigt att kalla det provmontering av Pontiacens nya skor, men när det rostlagas behöver det ibland tas till drastiska metoder för att hålla motivationen uppe. Denna gång gjordes det genom att släpa fram BBS E87 fälgarna. 18×10,5″ bak och 18×10″ fram. Däcken som sitter på är utslitna Michelin Pilot Sport Cup. Jag fick dessa av Euromaster på Lundavägen i Malmö för att kunna rulla runt bilen i garaget medan Pontiacbygget tar form. Det känns nämligen lite surt att handla däck, som är färskvara, flera år innan bilen blir klar…
Nedan: 10,5″ fälg är tight i bakvagnen. Mycket pga. att skärmkanterna har en ca 30mm bred läpp inåt, vilket gör att hjulet måste sitta väldigt långt in för att inte förstöras. På insidan finns det dessutom en bubbla för baksätesbältet i framkant av hjulhuset som tar rätt mycket plats. Karossen kommer få en ny skärmkant, som stjäl mindre utrymme och bubblan till baksätesbältet kommer försvinna. Efter det ska det inte vara några utrymmesproblem.
Nedan: Att karossen är avsedd för en stel bakaxel är väl ganska uppenbart när man ser hur hjulet sitter i förhållande till rambenet. Det blir spännande att försöka planera in något annat än en stel bakaxel på detta utrymme!
Glassigt värre
Idag blev det ett spontanbesök från glasmästaren. Han kom ut och skar loss fram- respektive bakruta. Något som gick så fort att det var över innan det ens hade börjat. Sannolikt är 35 år gammalt rutklister ganska torrt och enkelt att köra bort.
Ovan: Full action var det här.
Nedan: Affe kom ut på eftermiddagen och hjälpte till att skrapa bort gammalt rutlim. Av minen att döma, är det ganska kul att skrapa.
Nedan: Gummiresterna var rätt enkla att få bort.
Nedan: Och så klart finns det rost också. Dock bara ytlig sådan, tack och lov.
Karossen i vaggan
Så kom den dag då karossen monterades i vaggan. Läget var faktiskt ganska nervöst – natten innan hade jag mardrömsscenarion där vaggan kollapsade och karossen trillade ned med taket före i marken. Maximal skada och döden för projektet förutspåddes. Men de dramatiska incidenterna lyste med sin frånvaro och Murphy var sannolikt upptagen i någon annan stackars bilentusiasts garage.
Ovan och nedan: På bilden ovan och under, har lyften precis sänkts ned och karossen hänger av sig själv i vaggan. Känslan kan liknas den känslan vetenskapsmännen måste ha upplevt i Independence Day då de inser att rymdskeppet svävar av sig själv…
För övrigt är det extremt smidigt med lyft! Har jag skrivit det tidigare?
Nedan: Stackars Pontiacen, hur blev det så här? Nedmonterad i molekyler och helt försvarslös hänger den uppspänd där och blottar sina mest intima delar. Hoppas att den för längesedan tappat medvetandet och vaknar upp någon gång när det är dags för lackering. Underredet är som synes… Flerfärgat. Många kreativa ägare har pinkat revir här – Brun färg är originalfärg och håller fortfarande väldigt bra efter 35 år. Den vita färgen målades sannolikt dit någon gång under det glada åttiotalet. Bilen hade ju slotmags när jag köpte den, och dessa tillkom sannolikt under samma tid. Undrar när slotmags kommer i 19″-utförande?
Nedan: Så satte arbetet igång! Borrmaskin med roterande stålborste, knivar, spackelskrapor och andra verktyg plockades fram för att börja skrapa underredet rent och egentligen se vad det var för bil jag har ägt i tio år. Roterande stålborste visade sig vara extremt bra på att skrapa bort gammal, hård rostskyddsbody. Bra, förutom att det dammade ”en hel del”. Snyggt blev det i alla fall, och att skrapa hela underredet tillräckligt rent för att det därefter skulle kunna blästras tog bara en dag ungefär. Redan nu hade slitet med att bygga vaggan tjänats in!
Ovan: Affe, min trogna vapendragare som i många år gladeligen har följt med ut i garaget förtjänar egentligen en speciell avdelning på sidan. Aldrig säger han nej till att följa med på de mest smutsiga och slitsamma bilprojekten. Affe rensade bland annat hjulhusen från body, vilket sprutade en hel del – därav den trendiga huvudbonaden. På högra bilden visar han den senaste höstkollektionen, samt hur ren man blir av att skruva bil.
Dagen D
Dagen D var kommen och det var dags att rulla upp Pontiacen på offeraltaret. Offeraltaret består av en tvåpelarlyft vilket förenklade demontering av fram- och bakvagn. Bara att hissa upp bilen, plocka bort hjulupphängningarna och rulla in lyften under. Smidigt.
Motor, växellåda och hela fronten är bortmonterad. Subframen sitter med fyra skruvar under karossen. Lite IKEA-stuk över det hela…
Bak var det värre. Jag räknade till totalt åtta skruvar plus bromsrör och handbromswire som behövde tas bort.
En bil i molekyler tar rätt mycket plats och mina 24 kvadratmeter blir snabbt fyllda. Dock är vaggan utrustad med hjul, vilket gör att man kan rulla den lite fram och tillbaks vilket nästan behövs med tanke på utrymmesbristen.
Propontiac.com tillbaka
Efter ett domänbyte som drog ut på tiden, och kort därefter en hackerattack börjar jag fundera på om internet verkligen vill ha min sida. Den verkar stötas bort på olika sätt och det börjar bli mer än bara slumpen…
Nåväl, sidan är tillbaka och under de kommande veckorna kommer det gamla materialet återställas.
Vaggan
Vaggan är i princip klar. Så klar den kan bli innan karossen har monterats i den i alla fall. Det är ganska kul att komma ut i garaget med saker som kan monteras utan särskilt avancerade maskiner. Det är lätt att förtränga att man tillverkat dem på en annan plats, och istället kan man få för sig att man handlat bolt-on delar…
Bakre fästet är monterat i kofångarfästet i karossen. Det uppstår förvisso böjmoment vid infästningen, men flexet är minimalt. Karossen väger ca 280 kg tom, och flexar det får mycket, går det att lägga till två fästpunkter i nederkant.
Rost finns såklart, men inga större mängder. Jag har ägt bilen i 10 år, så jag förväntar mig inte några direkta överraskningar vad gäller rostlagning. Karossen är något kexig i nederkant av bakstammen. Inget som jag inte visste, men tidigare var det täckt med glasfiberspackel. Det ska ändå ledas ut lite avgassystem och annat där, så rostlagningen får vänta tills dess.
Nu är det dags att klyva Pontiacen! Inom kort hamnar karossen på lyften där fram och bakvagn monteras bort. Sen hamnar den i vaggan. Jippie!
Karossvaggan
Det händer lite småsaker för närvarande. En vagga att montera karossen i har ritats i datorn och tillverkning har påbörjats. Med tanke på att karossen kommer få en hel del modifieringar, kändes det motiverbart att lägga den extratiden som behövdes på att få till en vagga.
Vaggan kommer bestå av aluminiumprofiler (6063-T6) och stålvinklar, eftersom jag kom över materialet till ett mycket bra pris. Kanske inte helt optimalt, men cash is king och det är bättre att spara på fliset för att kunna investera i bilen istället.
Vinklarna har jag svetsat och bockat själv. Det är smidigt med CAD – när man ritat klart i lugn och ro, är det bara att skriva ut fullskalemallar och plocka fram vinkelslipen…
Nedmontering
Torsdagen den 21 maj togs det ett högtidligt farväl av den röde i det skicket som den är nu, och därefter började bilen rivas ned. Saker som skall sparas lades i plastpåsar och märktes upp för att kunna monteras tillbaka om ett par år. Saker som inte skall sparas, fotograferades och kommer så sakteliga läggas ut till försäljning. Passa på att slå en kik på Till Salu-sidan för att se om det är något du behöver.
Etapp ett blir att plocka ned hela bilen och märka upp alla delar. Bara det är ju ett projekt i sig, även om det faktiskt går ganska fort. På en dag plockades hela inredningen ur – stolar, matta, innertak, paneler, dörrsidor, baksäte, hatthylla, bälten etc. Som om inte detta vore nog, revs även front, kofångare, kylare, framskärmar, dörrar, sidorutor, baklucka, bakre kofångare, bakljus och en del av elsystemet ur.
Tidigare lyftes även motor och växellåda ur, för att parkeras i ett hörn av garageplatsen. Dessa kommer återanvändas senare.
Härnäst ska det byggas en vagga att sätta upp karossen i, och parallellt med detta kommer rivningsarbetet på karossen fortsätta. Garaget där jag befinner mig i är utrustat med lyft, vilket kommer göra det betydligt enklare att plocka loss fram och bakvagn, samt även montera karossen i vaggan.
Farväl…
Farväl Pontiacen, och tack för de åren du har sjänkt mig glädje. Nu åker du på slakt och ingenting kommer bli sig likt…
Projektstart!
Hur börjar man en sån här sida egentligen? Har du inte läst “Bakgrund”, så gör det genast. Nåväl, den här webplatsen ska alltså ta upp förvandlingen av en brukssunkig Firebird till en välputsad glassätarbanåkabil. Kanske verkar lite konstigt att riva ned en fungerande bil och lägga flera år av renovering på den, men där finns många faktorer som spelar in. Bland annat har bilen blivit så pass modifierad i SBPs ögon att den inte går igenom besiktningen längre. Det innebär att jag måste registrera den som ombyggt fordon, något som inte går att göra med en ”färdigbyggd” bil. Bilen måste vara i uppbyggnadsfas, och därför konstaterades det att det var lika bra att riva den och göra lite andra modifieringar samtidigt. Bilen skall alltså registreras som ombyggt fordon, och hela tanken med det är att den inte skall behöva byggas om eller modifieras inför besiktning eller liknande.
Efter mycket tänkande, planerande och funderande har jag konstaterat att projektet stannar på en ganska “enkel” nivå. Det blir inget rörramschassi, ingen originalrenovering heller för den delen utan något mitt emellan. En mer detaljerad plan hittar du under Vision.
För att få en bil som är rolig att köras, kommer vikten försöka hållas så låg som möjligt och chassit konstrueras med så hög vridstyvhet som går. Vikten ska försöka hållas kring 1200 kg. Det kanske inte är fjäderlätt, men fortfarande förhållandevis lätt i dagsläget – Porschar, Ferrari och Lamborghini väger alla kring 1450 kg och uppåt. I övrigt gäller det att hitta en bra kompromiss mellan att kunna svänga förbi kiosken för att äta glass och köra varv på varv runt någon motorbana i Sverige.